113 Berner—Berwald 114 ingen annan av de stora mästarna har i så hög grad som han experimenterat med uttrycksmedlens tillämpning. Hans instrumentalstil rör sig mellan det utsöktaste filigransarbete och en elementärt verkande kolossalstil. I sin form tillämpar han visserligen till det yttre det symfoniska satsschemat; inom satsen blir dock alltid innehållet avgörande för formgivningen, som mindre är beroende av musikaliskt-formella traditioner än av den symfoniska ledmotivteknik B. själv utvecklat. B. har skrivit operor (Benvenuto Cellini, 1838, med den därtill hörande uvertyren Le cameval romain, 1843, trilogin Les Troyens, 1856—59, sammandragen till en helaftonsopera av J. Kapp, Béatrice et Bénédict efter Shakespeares Mycket väsen för ingenting i B:s egen bearbetning, Baden-Baden 1862), oratorier och andra körverk (Fausts fördömelse, 1846, efter Goethes Faust, uppföres även som opera, och trilogin Kristi barndom), orkesterverk (utom de ovan nämnda Harold i Italien, 1834, Romeo och Julia med körer, 1839, Symphonie funèbre et triomphale, 1840 m. m.) sånger m. m. — L i 11.: Ad. Boschot, Histoire d’un romantique (3 bd 1906, 1908 och 1913, det grundläggande verket över B.); f. ö. kan rekommenderas Katharina F. Boult, B:s life as writ-ten by himself in his letters and me-moirs (1903), samt Romain Rolland, B. (Några tonkonstens mästare i våra dagar, sv. övers. 1919). Berner [bör-], Lord Gerald, f. 1883, engelsk kompositör, 1909—19 diplomat i Rom och Konstantinopel, är som tonsättare autodidakt men har fått någon undervisning i instrumentation av Stravinskij och Casella, har i modernistisk-ironisk stil skrivit orkesterstycken, av vilka i svensk radio har framförts Tre sorgmarscher (över en statsman, en kanariefågel och en rik tant), Psykologiska fragment m. m. Han har även skrivit operan Le C ar osse du Saint Sacrement (Paris 1924, efter P. Mérimées komedi), Val-ses bourgeoises för piano a quatre mains m. m. Bernström, Al ex (an der), f. 6/9 1896, fagottist, studerade vid mu- sikkonservatoriet i Stockhom (fagott för O. Brunzell, komposition för E. Ellberg) och i Berlin, blev efter engagemang i olika orkestrar anställd 1924 i Stockholms konsertförening, där han sedan 1930 är solofagottist. B. har även framträtt som solist och kammarmusikspelare. Berton [-tå'], Henri M o n t a n, 1767—1844, fransk kompositör tillhörande riktningen ”de franska kon-servatorieprofessorerna” (*Grétry, *Méhul, *Cherubini m. fl.). Han skrev flera operor, baletter och oratorier samt gav ut musikteoretiska och -filosofiska arbeten. Berwald, släkten, var verksam i Schleswig under senare hälften av 1700-talet. 1772 kom violinisten Christian Friedrich Georg B. (1740—1825) till Stockholm som kam-marmusicus hos hertig Carl, var 1773 —1806 violinist i hovkapellet, gifte sig 1789 för andra gången med svenskan Brita Agneta Bruno (1766—1809) och fick med henne 5 barn, av vilka de båda sönerna Franz Adolf B. (se denne) och Christian August B. (179S— 1869) blev musiker. Den sistnämnde blev 1815 violinist i hovkapellet, där han från 1832 var andre konsertmästare och 1838—60 förste samt 1863— 66 inspektör vid Musikaliska akademin. Han lär ha varit en god orkestermusiker men en föga lyckad solist. Som tonsättare framträdde han med en violinkonsert (”Militärkonsert”) och smärre stycken för violin. En halvbror till Christian Friedrich Georg B., Georg Jo hann Abraham B. (1758—1825), kom 1782 till Stockholm, där han först blev fagottist i hovkapellet och 17S3—1800 violinist. Med sin son Johan Fred rik B. (se denne) företog han konsertresor, 1795 till Köpenhamn, 1797 till Finland, Ryssland, Tyskland och Österrike, sökte 1800 åter permission för konsertturnéer men vägrades, varpå han tog avsked. Han flyttade nu till Köpenhamn och sedan till Petersburg, där han till sin död verkade som violinist och dirigent. — Lit t.: O. Morales, Fr. B. Förfäderna (STM årg. 3 1921).