115 Berwald 116 Astrid Berwald. Berwald, Astrid, f. 8/9 1886, pianist, dotter till Hjalmar B. (1848 —1930, tonsättare [pianotrio, violinsonat, sånger etc.]) och sondotter till Franz B. Astrid B. erhöll sin pianistutbildning hos Richard Andersson i Stockholm och i Berlin hos E. von Dohnånyi (1908—11) och Georg Ber-tram (1920—21). I kontrapunkt har hon varit elev till E. Ellberg i Stockholm och P. Juon i Berlin. Som pianist hör hon till vårt lands främsta och har ss. solist och kammarmusikspelare framträtt särskilt som en kärleksfull interpret av Fr. B:s verk. Tillsammans med Lottie Andréason och Carin de Frumerie-Luthander bildade hon 1935 B.-trion. Dessutom är hon sedan 1918 överlärare för piano vid Richard Anderssons musikskola och sedan 1935 dess föreståndare. Berwald, Franz Adolf, f. 23/6 1796 i Stockholm, d. 2/4 1868, Sveriges störste symfoniker under 1800-talet. Han började redan i femårsåldern spela fiol och uppträdde fyra 1. fem år senare som violinist vid konserter i Upsala och Stockholm men hade redan tidigare framträtt inför hovet. Hans skolgång blev emellertid oregelbunden och kortvarig, och det var endast genom sin mångsidiga begåvning och oerhörda energi som han själv lyckades skaffa sig en omfattande och gedigen bildning. Sin högre violinistiska skolning erhöll B. för Du Puy. Någon virtuos torde han aldrig ha blivit men var säkerligen en god kraft i hovkapellet, där han var anställd som violinist 1812—18 och 1820—23 och som altviolinist 1824—28. 1829—41 vistades han i Berlin och lärde där känna flera av Tysklands mest framstående musiker, bl. a. Mendclssohn och Zelter. Då han inte lyckades skaffa sig en hållbar ställning som musiker, grundade han 1835 ett gymnastikinstitut. För detta konstruerade han bl. a. ortopediska apparater, som lär ha varit i bruk ända in på 1900-talet. Av hans kompositioner under Berlin-tiden må nämnas operan Der Ver-räther, som emellertid aldrig blev uppförd. 1841—42 bodde han i Wien, där han ingick äktenskap med Rosine Wilhelmine Mathilde Scherer från Königsberg (1817—88). Här tycks han ha haft större framgång som tonsättare, och vid en konsert våren 1842 uppfördes tre tondikter för orkester: Elfenspiel, Eumoristisches Capriccio och Erinnerung an die norwegischen Alpen. De följande fyra åren var han åter i Stockholm, där han med växlande framgång gav kompositionsaft-nar och uppförde sina två operetter till egna texter: Jag går i kloster (premiär 2/12 1843) och Modeliandlerskan (26/3 1845). Framgångarna var blandade. ”Jag går i kloster” upplevde visserligen 6 föreställningar under 6 veckor, men Modeliandlerskan gick bara en gång. Maj till november 1846 var B. i Paris och fortsatte sedan till Wien. Här träffade han Jenny Lind som medverkade vid en konsert i januari 1847, där B:s tondikt Ein länd-liches Verlobungsfest in Schweden uppfördes. Samma år gav han konserter i Österrike och Tyskland och blev hedersledamot av Mozarteum i Salzburg. 1849 sökte han hovkapellmästarebefattningen efter J. F. B. och director musicesbefattningen vid Upsala universitet efter Josephson, men fick ingendera. De följande 15 åren var fyllda av praktiskt arbete av olika slag. Han var disponent vid Sandö glasbruk i Ångermanland, sysslade med skogsbruk, tegelslageri, skrev uppsatser i tidningar i ekonomiska och sociala ämnen (om arbetarbostäder m. m.) men lyckades dock få tid