119 Berwald 120 till komposition, och de flesta av de verk av B. som nu tillhör den stående konsertrepertoaren i Sverige är komponerade under 1840-, 50- och 60-talen. Först 1864 blev han ledamot av musikaliska akademin och 1866 invaldes han i koralkommittén. Han började revidera Hæffners koralbok och hann till nr 59. 1867, året före sin död, blev B. äntligen lärare i komposition och instrumentation vid konservatoriet. B. var utan tvivel en mästare av första ordningen. Han var en formell nydanare i samma mening som abbé Vogler, Berlioz, Liszt 1. Debussy. Han saknar givetvis inte föregångare. Melodiskt synes Cherubini delvis ha stått mönster, harmoniskt förefaller han ha tagit vissa intryck av Spohr. Men han smälter in dessa intryck i en starkt personlig stil, personlig i samma mening som hos Mendelssohn, Schumann I. Brahms. Formellt synes han i många avseenden ha varit en föregångsman; åtminstone har han tidigast fullföljt vissa avvikelser från det traditionella sonatschemat som långt senare upptogs av Brahms och högromantikerna. Av symfonierna föreligger tre fullbordade: Symphonie sérieuse g-moll (uppförd f. f. g. 1843), Symphonie singu-lière C-dur (komp. 1845, uppförd f. f. g. 1905 under Aulin) och Ess-dur-symfonin (komp. 1845, uppförd f. f. g. 1880). Dessutom finns ännu en symfoni i D-dur, fullbordad av Ernst Ellberg (uppförd f. f. g. 1914). Därtill kommer, att minst en fullbordad symfoni gått förlorad. Utom ovan nämnda tonmålningar och tondikter må här nämnas ytterligare Allvarsamma och glada infall och Bajadärfesten. Av konsertanta verk har uppförts en violinkonsert op. 2 ciss-moll (komp. 1820, uppförd i Berlin av Marteau 1909), konsertstycke för fagott (1827) och en pianokonsert (komp. 1855 för Hilda Thegerström). Kammarmusikverk: septett (komp. 1828), två pianokvintetter c-moll op. 5 och A-dur op. 6, båda från 1850-talet, tre tryckta stråkkvartetter (Ess-dur, komp. 1849, a-moll och g-moll, den sistnämnda, ett tidigt verk, utgiven av Sven Kjell-ström), en pianokvartett med klarinett, horn och fagott (komp. 1819, utgiven av Sven Kjellström), tre piano trior Ess-dur, f -moll och d-moll, samt duo för piano och violin D-dur (1860), duo för piano och violoncell (f. f. g. 1920) m. m.; operorna Estrella de Sorla (uppförd f. f. g. 1862) och Drottningen av Golconda samt de ovan nämnda operetterna; vidare kantater och andra vokalverk samt pianostycken. B. skattades utan tvivel rätt högt av sin samtid, men han var i viss mån för tidigt ute. Han ansågs för ”lärd” och ”apart”, han var för svår-spelad och hans faktur saknade den fyllighet som var utmärkande för tysk och fransk högromantik. Även i sina orkesterverk är han i viss mån kammarmusiker, och han söker aldrig den berusande klangfylligheten. De närmaste årtiondena efter hans död råkade han i glömska och först årtiondena omkring sekelskiftet drogs hans verk av Aulin och Marteau åter fram i ljuset. I dag framstår han otvivelaktigt som vår störste symfoniker och kammarmusikkomponist. — Litt.: Adolf Hillman, F. B. (1920), S. Broman, B .- jubileet (SDS 1943 3/4). En stort anlagd biografi är under förberedelse av Sten Broman. Berwald, JohanFred rik, 1787 —1861. svensk violinist, tonsättare och dirigent, kusin till Franz *B. Han var musikaliskt underbarn, uppträdde redan ett par dagar innan han fyllde 6 år offentligt med en violinkomposition av Pleyel och spelade två år senare vid en konsert på Kungl. Teatern i Köpenhamn. Innan han fyllt 10 år gav han sin första konsert i eget namn och uppförde då bl. a. en av honom komp, orkesteruvertyr. Detta år gjorde han också sin första större konsertresa genom Finland, Ryssland och Tyskland, studerade samtidigt i Dresden för "Naumann och i Leipzig för *Weinlig och närvar i Wien vid första uppförandet av Skapelsen. I Wien träffade B. tillsammans med flera av de musikaliska spetsarna, framträdde även offentligt som violinist samt komp, tre stråkkvartetter och en symfoni. Senare studerade han för Zink i Köpenhamn och för Rode i Petersburg, föi’ vilken han även vikarierade som konsertmästare i hovkapellet 1807. Här fortsatte han också sina