143 Boulan ger—Brahms 144 Adrian Boult. m. m.). B. anses ha varit den störste kontrabassisten mellan Dragonetti och Kussevitskij. Boulanger [bolä/e'], Lili, 1893— 1918, fransk kompositris, var 1909—• 13 elev av P. Vidal, fick Rompriset för kantaten Faust et Hélène, skrev senare talrika verk för soli, kör och orkester, Pie Jesu för sångstämmor, stråkkvartett, harpa och orgel, Clai-rières dans le ciel (13 sånger till dikter av Fr. Jammes), en ofullbordad opera efter Maeterlincks La Prin-cesse Maleine, två symfoniska dikter (D’un soir triste och D’un matin de printemps). L. B. var en uppskattad pedagog. Boult [bölt], Adrian, f. 1889, engelsk dirigent, sedan 1930 ledare för *B.B. C.-orkestern. Han har även gäst-dirigerat i Sverige. Adlad (Knight) 1937. Bourrée, dans i 4/4-1. 2/2'-takt (med halvnoten som räkneenhet) och gavott-tempo. Den skiljer sig emellertid från *gavotten (som har en halvtakts upptakt) genom att upptakten upptar endast en fjärdedelsnot. B.-n är känd redan under 1500-talet och förekommer ofta i barocksviten (mellan *saraban-den och den avslutande *giguen). J. S. Bach, Bourrée ur Partita G-dur för solovioloncell. Bowen [bauen], York, f. 1884, engelsk pianist och kompositör, framträdde redan vid 8 år som pianist, studerade därefter vid Royal academy of music, där han sedermera blev lärare. Han hör till de främsta bland vår tids engelska pianister och har som tonsättare skrivit verk för sitt instrument, däribland Fragments from Hans An-dersen, som framförts i svensk radio. Braccio [bra'ttcå] (it.) ”arm”, Viola da b. ”armviola”. Brahms, Johannes, f. 7/5 1833 i Hamburg, d. 3/4 1897 i Wien, den romantiska klassicismens störste mästare. Sin första undervisning fick B. av fadern, som var kontrabassist, och av Eduard Marxsen. Han försörjde sig under sin tidigare ungdom som kafépianist och ackompanjatör. En vändpunkt i hans liv blev Robert Schu-manns entusiastiska artikel om honom i Neue Zeitschrift für Musik (23/10 1853), där den unge musikern hälsades som en musikens Messias och Beethovens arvtagare. Enbart till nytta för B. var dock inte denna rekommendation, som redan från början satte den tyska högromantikens män i stark opposition till honom. Han konserterade denna tid som pianist och var några år dirigent vid furstehovet i Lippe. Från 1862, då han flyttade över till Wien, levde Brahms huvudsakligen på sin komposition jämsides med att han var dirigent för sångakademins kör 1864. Han lämnade visserligen Wien under några år och vistades i Hamburg, Zürich, Baden-Baden m. fl. platser. 1869 återkom han till Wien, där han 1872—75 ledde de av Gesellschaft der Musik-freunde anordnade orkesterkonserterna. Efter en kort tids uppehåll i Heidelberg återvände han 1878 för alltid till Wien, som han sedan lämnade endast för att tillbringa spmrarna i Baden-Baden, Thun, Kärnthen och Ischl och för tillfälliga höst- och vårresor till Italien. Trots den starka oppositionen från wagnerianerna spred sig under denna tid hans rykte ej endast i Wien och Tyskland utan även till England, där han blev hedersdoktor i. Cambridge 1877. 1879 fick han samma utmärkelse i Breslau, och 1889 erhöll han den av honom själv högt skattade