175 Caldara—Canzone 176 föregångare. Den går i 2/4 takt och måttligt tempo (ca 100 räkneenheter i minuten). Calda'ra, A n t o n i o, 1670—1736, italiensk tonsättare, elev av Legrenzi, verkade huvudsakligen i Wien, där han från 1716 var vice hovkapellmästare under J. J. Fux. I den venetianska operaskolans stil komponerade han 87 operor, 36 oratorier samt talrika instrumentalverk (bl. a. 24 triosonator av stor melodisk skönhet). Calzabi'gi [-i'dji], R a n i e r o de, 1714—1795, italiensk ”äventyrare och humanist, diktare och brännvinsadvo-kat”, översatte Metastasios verk till franska och trädde i Wien i förbindelse med Gluck, vars främste medkämpe för den mot den neapolitanska operan riktade reformrörelsen han blev. Han skrev texterna till Glucks operor Orfeo, Alceste, Paride ed Elena samt som satir riktad mot Metasta-sio ett komiskt epos La Lulliade och en parodisk libretto L'opera seria. — Litt.: R. Haas, Gluck und Durazzo (1925). Cambiata se Växeltoner. Campra [käpra'], André, 1660—■ 1744, fransk kompositör, var präst och domkyrkokapellmästare i Toulon, Arles, Toulouse och (1694—1700) vid Notre Dame i Paris, blev 1722 kungl. hovkapellmästare, är musikhistoriskt viktig som förmedlaren mellan Lullys och Rameaus operastil, skrev 17 operor, Airs sérieux et å boire (1698— 1700) samt kyrkomusik. — Litt.: A. Pougin, A. C. (fra. 1861). Cancan [ka'ngkang] (fr. fra.) burlesk varietédans under 1800-talets senare hälft. Ca'nio, tenorparti i Leoncavallos opera *Pajazzo. Canna'bich, Christian, 1731—■ 1798, tysk komponist tillhörande mannheimskolan. Han var elev hos J. Stamitz i Mannheim samt hos Jom-melli i Italien, blev 1757 konsertmästare i Mannheim och 1774 dirigent för hovorkestern, med vilken han fyra år senare flyttade till München. C. blev med sina över 100 symfonier, sina orkestertrior, konserter och kammarmusik av betydelse för Mozarts utveckling. Han har även skrivit 50 baletter. Canon se K a n o n. Canta'bile (it.) sångbart, sjungande. Canta'ta (it.) *kantat, även ett vokalstycke överhuvud (ss. motsats till *sonata). Cantato'rium (lat.) katolsk sångbok, efter vilken kantorn sjunger re-sponsoriet. Ca'nticum (lat.) sång, lovsång; canticum canticorum (lat.) ”sångernas sång”, Höga visan. Cantile'na (it.) sångbar melodi. Canti'no (it.) violinens e-sträng. Canto (it.), Cantus (lat.) sång. Canto armo'nico (it.) flerstämmig sång. Cantus (lat.) sång. Cantus chora'lis (lat.) dets. som “gregoriansk koral. Cantus fictus (lat.), under medeltiden transponerad sång, kyrkoton-artlig melodi, som transponerats ur sitt vanliga läge (och alltså förutsätter försättningstecken vid klaven). Cantus figura'iis (lat.) se Men-s u r a 1 m u s i k. Cantus firmus (lat.), canto fermo (it.) ”den fasta melodin”, den givna koralmelodin i en motett, ett koralförspel, en koralkantat, en orgelkoral 1. en koralfuga. Jfr T e' n o r. Cantus mensura'lis (lat.) seMen-suralmusik. Cantus planus (lat.) den rytmiskt utjämnade gregorianska koralen, som låg till grund för kontrapunktisk bearbetning. Jfr T e' n o r, Cantus firmus, M o t e t u s. Canzo'ne (it.), chans o n (fra.) ”sång”, hos *trubadurerna en sång (och speciellt kärlekssång), vars form överensstämmer med den tyska barformen (a-a-b). Under 1500-talet betyder c. 1. canzonetta i Frankrike en körvisa med enklare form än *madri-galen (jfr Janne qu in), men betecknade samtidigt i Italien ett instrumentalstycke med motettisk byggnad (jfr R i c e r c a r e). G. Gabrielis orkestercanzoner blev föregångare till den franska uvertyren och — genom sina ofta förekommande besättnings-växlingar — till concerto grosso-formen. Under romantiken användes termen c. liksom canzonetta ofta för