193 Christiansen 194 styckets trånga ram har lian pressat tillsammans så mycket innehåll, så mycken poesi och dramatisk spänning, att han som instrumentallyriker intar en särställning i hela litteraturen. Utan tvekan torde han kunna betecknas ss. programmusiker, trots att han aldrig i sina verks titlar antydde inspirationskällan. Starkt litterärt och konstnärligt intresserad — till hans närmaste vänner hörde t. ex. Heine, Balzac och Delacroix — är han i sin musik så påtagligt visuell, att frånvaron av ett utommusikaliskt program torde vara otänkbar. Det nationella i hans musik framträder starkast i de 12 polonäserna, de 56 mazurkorna och de 4 (av den polske skalden- Mickiewicz inspirerade) balladerna. Här finner vi spåren av den polska tolkvisans melankoliska tonfall, den polska dansens skarpt markerade rytmik och det polska språkets mjukt böljande melodi. C. hade liksom Liszt turen att tidigt komma i beröring med den nya Paris-flygeln med dess sjungande ton. Medan Liszt från början utvecklade pianospelet i teknisk riktning, utbildade C. snarare den subtilt klangliga sidan hos instrumentet, luckrade upp pianoklangen genom vida ackordlägen och gav fakturen liv och rymd genom en stundom nästan kontrapunktisk figurering av mellanstämmorna. Hans klangverkningar har inte kunnat efterhärmas men har givit starka impulser, inte bara åt Liszt och Schumann utan även åt senare tiders pianokompositörer ss. Debussy, Ravel, Albéniz, Skr jabin, Szymanowski, Rachmaninov och många andra. I harmoniskt avseende blev han en av föregångarna till högromantiken. Hans dissonansbehandling är djärv men mjuk och så starkt bunden vid pianots tekniska och klangliga egenskaper, att en överflyttning till annan besättning endast har lyckats genom en stark bearbetning av stämföringen. (Sådana arrangemang har ofta försökts men sällan slagit väl ut.) — C:s svaghet ligger i den starka bundenheten vid pianot. Hans båda pianokonserter e-moll pp. 11 och f-moll op. 21 visar i hög grad denna begränsning. På senare tid har man sökt att rädda dem genom ominstru- Carl Christiansen. mentering av orkesterpartierna (Cor-tot m. fl.). En annan svaghet är att han icke i högre grad behärskar de flersatsiga formerna, vilket inte hindrar att hans tre pianosonater (c-moll op. 4, b-moll [med sorgmarschen] op. 35 och h-moll op. 58) åtminstone de båda senare hör till den romantiska sonatlitteraturens mest gripande verk. Av övriga flersatsiga verk må nämnas en violoncellsonat op. 65, en duo för piano och violoncell och en pianotrio op. 8 g-moll. Vidare har han skrivit 25 preludier, 19 nocturner (efter mönster av J. Field), 27 etyder, 4 scherzi, 4 impromptus, 15 valser samt sånger. Litt.: H. Leichtentritt, F. C. (i Reimanns Berühmte Musiker, 1905); Adolf Weissmann, C. (1912, ty.); E. S. Kelley, C., the Composer (1914); A. Hillman, C. (sv., 1920), G. Z. Törnbom, C. [sv. 1943). Christiansen, Carl August, f. 22/10 1890, violoncellist, har studerat vid konservatoriet i Stockholm samt för E. Jacobs i Bryssel, H. Becker i Berlin, J. Klengel i Leipzig och D. Alexanian i Paris, var 1914—17 anställd vid Konsertföreningen i Stockholm samt från 1923 (solovioloncellist), tillhörde 1912—27 Kjellströms-kvar-tetten och från 1928 Stockholmskvar-tetten och är sedan 1941 lärare vid Musikhögskolan. Utom som betydande företrädare för sitt instrument har C. framträtt även som tonsättare 7. — Musiklexikon.