199 Coda—Communio 200 teoretiker, märklig genom sitt Com-pendium musices (1552), som utgör en redogörelse för *Josquin Després’ musikestetiska spekulationer, var ursprungligen kapellsångare men blev biskop och påvens biktfader, sattes i fängelse ”på grund av anstötlig vandel” och övergick 1545 i Witten-berg till protestantismen. Han var senare verksam i Frankfurt a/O men kallades av hertig Albrecht till Kö-nigsberg, där han emellertid anklagades för bigami och utvisades. Från 1556 var han anställd i det danska hovkapellet. Coda [kå'-] (it.) ”svans”, den avslutande episoden i musikalisk sats C.-n är ofta uppbyggd på material ur satsens temata, men kan också i större satser införa ett helt nytt tema (codal-tema). I valscykeln motsvarar c. den del, som i sonatformen kallas repetition. Harmoniskt brukar c. oftast beröra subdominantens tonart. Col arco (it.) (spela) med stråken (efter pizzicato). Col basso (it.) ”(följ) med basen 1 ” i partituret anger att en stämma (t. ex. violoncell- 1. fagott-) skall fördubbla basstämman. Co II’, col la (it.), sammandragning av con (med) och la (bestämda artikeln i femininum); colladestra (it.) ”med den högra”, (spela) med höger hand!; colla par te, colla voce (it.) (följ) med solostämman; antyder, att solisten rör sig fritt; colla sini'stra (it.) (spela) med vänster hand! Col legno [-lä'njå] (it.) (spela) med trät (på stråkstången). Colleen, Per H a r a 1 d, f. 7/5 1877, kyrkomusiker. C. avlade sina examina vid konservatoriet i Stockholm 1904. Han har varit verksam i Upsala som musiklärare vid folkskoleseminariet 1907—41 och som domkyrkokantor 1917—42. Bland hans större kompositioner märkes en kantat vid folkskolans 100-årsjubileum för soli, kör och orkester. Han har även skrivit utmärkta barnvisor och andra sånger med piano. Colle'gium mu'sicum, sammanslutning av musicerande amatörer tillsammans med fackmusiker, som hade till uppgift att odla vokal- (under 1500-talet) 1. instrumentalmusik (från 1600-talet). Bekanta dylika har funnits i Leipzig (under Kuhnau, Tele-mann och J. S. Bach), i Nürnberg och överhuvud taget i de flesta tyska städer, särskilt vid universiteten. I Sverige odlades denna form av musikalisk samvaro särskilt i Upsala. Termen förekommer här först 1726 som benämning på de sammankomster, som hölls hos director musices Eric Burman, men sådana hade förekommit redan under Olof Rudbeck d. ä: s dagar. Termen c. m. har i våra dagar återupptagits ss. benämning på sällskap för odlande av gammal musik. Colonne [kålå'nn], É d o u a r d Judas, 1838—1910, fransk dirigent, studerade hos A. Thomas, och grundade 1873 den berömda colonneorkes-tern. — Litt.: Sven Kjellström, En femtioårig orkesterkrönika, i Svenska konstnärer 1943. Columbus, Jonas Svenonis, 1586 —1663, professor i poesi och musik i Upsala 1625—30, främjare av musiklivet i Västerås och Upsala. Från 1631 var han kyrkoherde i Husby i Dalarna, från 1643 prost. Hans son S a-muel Jonæ C., 1642—79, den bekante diktaren, har betydelse i svensk musikhistoria genom Odæ svethicæ (1674) som tonsattes av Gustaf *Dü-ben. Comes (lat., ”följeslagare”), ripost a (it.), conseguenza (it.), i *fugan ”svaret”, d. v. s. temats upprepning i överkvint 1. underkvart. Om c. endast utgör en strängt genomförd transposition är svaret ”realt” (not-ex. a). För att undvika att c. skall medföra en modulation vid själva insatsstället (vilket skulle medföra, att fugan bröte sönder vissa avgränsade tonala avsnitt) måste oftast vissa förändringar vidtagas i själva temahuvudet (grundton besvaras med kvint, kvint med grundton, notex. b). En så beskaffad c. kallas ”tonalt” svar. Ett modulerande tema fordrar alltid ett tonalt svar, eftersom detta (för att undvika kvintcirkelmodulation) måste modulera tillbaka till huvudtonarten (notex. c). Se även D u x. Co'mmodo (it.) bekvämt. Communio se Mässa.