229 de Ron—Diastematiska 230 de Ron [dörå'ng], JeanMa rt in, 1789—1817, svensk tonsättare av nederländsk hugenottsläkt (var systerson till målaren C. G. von Breda), var möjligen elev till B. Crusell och J. N. Eggert, uppgives ha varit virtuos på fagott och klarinett, spelade dessutom violin, hade dock aldrig musiken som yrke utan företog som köpman vidsträckta resor genom Europa, var från 1815 bosatt i Lissabon, varifrån han skrev värdefulla uppsatser om portugisisk musik till Allgemeine mus. Zeitung i Leipzig, företog även uppteckningar av portugisisk folkmusik och idkade kammarmusik. Som tonsättare anslöt han sig till Mozartstilen men visar även inflytande från de tidigare romantikerna. Han har skrivit en kvintett op. 1 för piano, flöjt, klarinett, hom och fagott (tryckt hos Breitkopf & Härtel), stråkkvartett nr 1 C-dur, nr 2 f-moll (tryckt 1940, rev. av Sven Kjellström), nr 3 c-moll, trio för piano, klarinett och fagott, Andante och Polonäs op. 2 för fagott och orkester (tryckt hos Breitkopf & Härtel), variationer över ett finskt tema för klarinett och orkester (tryckt hos Breitkopf & Härtel), ett 30-tal sånger till svenska, tyska, holländska, franska, italienska och portugisiska texter, talrika bearbetningar av italienska och spanska sånger, en sångscen för tenorsolo med orkester m. m. De flesta av hans verk finns bevarade i manuskript i Musikaliska akademins bibliotek. — L i 11.: Sven E. Svensson, M. d. R., en svensk förromantiker (STM 1940). Jfr även I. Leux-Hen-schen, J. N. Eggert (STM 1942). Desde'mona, den kvinnliga huvudrollen (sopran) i Verdis opera *Otello. Dess, den med ett *kromatiskt halv-tonssteg sänkta tonen d, vid *tempe-rerad stämning samma ton som ciss, vid *pythagoreisk stämning 24 *Cent, d. v. s. ca 1/4 halvtonssteg, lägre. Dess-dur, tonart med dess som grundton och Dess-durklangen som tonika samt fem b-förtecken vid kla-ven (för h, e, a, d, g). Dess-durskalan består av tonerna dess-ess-f-gess-ass-b-c-/dess- etc. Dess-moll saknar praktisk betydelse som tonart och förekommer endast ss. tillfällig utvikning från andra ton- Jean Martin de Kon. Målning av C. F. von Breda. arter och då oftast enharmoniskt förväxlad till ciss-moll. Däremot förekommer dess-mollklangen t. ex. ss. mollsubdominant i Ass-dur. Destra mano (it.) högra handen (vid pianospel). Détaché [-/e'] (fra.) ”skilda” stråk (ss. motsatsen till *legato), användes ss. beteckning både på det ”liggande” stråket och på mer 1. mindre staccato-artade stråk. Grand d. = med långa stråk, d. s e c = med korta stråk. Deutsch, den ”tyska dansen”, se Al 1 e m a n d e. Diabelli, Anton, 1781—1858, österrikisk pianist, gitarrist, komponist och musikförläggare, studerade ss. korgosse i Salzburg hos Michael *Haydn, utgav pianosonatiner och etyder samt den vals, till vilken en rad österrikiska komponister skulle komponera variationer (bl. a. Beethoven och Schubert) och som senare blev temat i Beethovens 33 D.-variationer op. 120. Diapa'son (gr., eg. ”genom alla”) oktaven. Diapason normal [-sä' nårma'll] (fra.) kammarton (alltså 870 enkelsvängningar i minuten). Diape'nte (gr.) kvinten. Diastematiska kallar man sådana notskrifter, där melodins rörelse åskådliggöres genom nottecknens ställning på papperet i förhållande till