233 Dilettant—Director musices 234 ansk stil en kantat vid arvfurstarnas (Gustaf och Ulrik) begravning i Stockholm 1685 (bevarad i tryckt exemplar i Palmskiöldska samlingen i UUB).— Hans fader Peter D. var organist i Hedemora och sonen L u d e r t D. var anställd i hovkapellet från 1751 till sin död 1764. Dilettant [-a'nt] (fr. it.) en som odlar en konstart för sitt nöje. Jfr Amatör. Avledningarna dilettan-tisk och dilettantism användes numera endast i nedsättande betydelse. Diminue'ndo (it.) avtagande i tonstyrka, detsamma som decrescendo. Diminution 1) (lat. ”förminskning”) sönderdelning av en melodi genom infogande av växel-, genomgångs-och ackordtoner, alltså dets. som figurativ *variation. Diminution 2) vid imiterande kontrapunkt (kanon, fuga etc.) en förminskning av temats tidsvärden. Motsatsen: *augmentation (se notex.). Di molto (it.) mycket. d’lndy [dädi'j, Vincent, 1851— 1931, fransk kompositör, var från 1862 elev hos Diémer i piano, senare hos Marmontel och Lavignac i teori, blev efter fransk-tyska kriget César Francks lärjunge, var 1873—78 kör-dirigent och andre pukslagare i Co-lonneorkestern och organist vid kyrkan Saint Len, från 1887 kördirigent för Lamoureaux-konserterna, blev efter Francks död ordförande i Société nationale de musique, grundade 1896 tillsammans med Bordes och *Guil-mant Schola cantorum i Paris och föreläste även vid École des hautes études. Från 1875 framträdde han med framgång som kompositör och försökte att med nationell fransk stil förena Wagners tonspråk och idéer. Personligen hade han 1873 trätt i förbindelse med Liszt, som kom att utöva ett starkt inflytande på honom som symfoniker. Om dessa mästare var hans formella förebilder, blev C. Franck snarare hans etiska ideal. Liksom denne djupt religiös, står han honom efter i den melodiska uppfinningens omedelbarhet men överträffar honom kanske däremot i arkitektonisk klarhet och följdriktighet. Han komponerade operor och annan scenmusik bland vilka främst må nämnas Vincent d’Indy. musikdramerna Fervaal (1889—95) och L’Étränger (1898—1901) samt det andliga dramat La légende de Saint-Christophe (1908—15), en rad märkliga verk för soli, kör och orkester, programsymfonier, symfoniska dikter, uvertyrer m. m., kammarmusik (däribland 3 stråkkvartetter, pianokvintett, klarinett-trio, stråksextett, en violin-, en violoncell- och en pianosonat, klarinett-trio m. m.), gav ut operor av Rameau, bearbetade Monte-verdis Orfeo och Incoronazione di Poppea, författade Cours de composi-tion musical (I 1902, II 1909), en biografi över César Franck (1906, 16 uppl. 1930) och en över Beethoven (1911), vidare skrev han La schola cantorum en 1925 (1927) och R. Wag-ner et son influence sur Vart musical frangaise. — L i 11.: R. Rolland (i Några tonkonstens mästare i våra dagar, sv. övers. 1919), A. Sérieux, V. d’L (1915), L. Borgex, V. d’L (1914), vidare et d’L-häfte av Revue musical e (nr 122) och ett av Revue de la société internationale des amis de la musique frangaise. Dire'ctor mu'sices, numera titeln på ledaren av instrumentalmusiken vid Upsala universitet. Innehavare av denna befattning har fr. o. m. J. Chr. Fr. *Haeffner, som innehade befattningen 1808—33, varit J. E. *Nordblom 1833—48, J. A. *Josephson 1849—80? I. E. *Hedenblad 1881