235 Direktionsstämma—Dirigering 236 Hector Berlioz som instrumentator och dirigent. Karikatyr av Grandville 1846. ■—1909, W. Stenhammar 1909 (tillträdde aldrig), Hugo Alfvén 1909— 39 och Sven E. Svensson från 1939. Director musices et cantus kallades till mitten av 1800-talet musikläraren vid gymnasierna i Sverige. Direktionsstämma, i mindre orkestrar en med de olika stäminsatserna försedd piano-1. violinstämma, som användes ss. ersättning för partitur. Dirigering är konsten att genom synbara (tidigare även hörbara) tecken hålla tillsammans en grupp musicerande till en rytmisk, dynamisk och klanglig enhet och helhet. I det grekiska dramat skedde detta genom att körledaren (koragen) markerade takten (1. rytmen) medelst stampningar med en järnklädd skosula. Den tidigaste (enstämmiga) kristna kyrkomusiken begärde av dirigenten dessutom, att han skulle antyda melodins rörelse med handen (keironomi) — han skulle med andra ord tjänstgöra som ett slags levande noter (jfr neu-mer av neuma, vink). Den polyfona tonkonsten, som noterades i mensural-noter, fordrade för ”samsjungning” 1. ”samspelning”, att de musicerande underordnade sig en gemensam rytmisk puls. Dirigenten måste här antyda räkneenheten genom höjning och sänkning av handen. Här har vi tydligen den enklaste formen av taktfigurer, alltså för tvåtakt (tempus imperfec-tum) figuren j, | |, för tretakt 12 12 (tempus perfectum) . Operans uppkomst omkr. år 1600 medförde emellertid nya problem, och under hela generalbastiden (fram till ca 1750) sköttes i allmänhet kontakten mellan orkester och scen av generalbasspelaren (oftast komponisten), medan orkestern som sådan leddes av en av förste violinisterna (konstmästaren). I den franska operan, där baletten spelade en stor roll, synes dock denna dubbeldirigering ha centraliserats till en dirigent, som ledde orkester och scen med en stav, varmed han markerade takten genom stötar i golvet. Under den wienklassiska epoken, då generalbasinstrumentet hade förlorat sin betydelse som del av orkesterklangen, kunde ändå cembalon användas som dirigeringsinstrument så tillvida, att komponisten-dirigenten satt vid cembalon, från vilken han angav ton åt sångarna och spelade secco-recitativen men f. ö. angav takten med handen 1. ett hoprullat notblad, som slogs emot notställaren. Sålunda lär Haydn i London ha dirigerat sina symfonier från cembalon. Först med den inbrytande romantiken började dirigering med taktpinne bli vanlig och från denna tid börjar en d.-tek-nik i vår mening att uppstå. Ännu så länge var dirigentens huvuduppgift endast att hålla tillsammans ensemblen, sörja för att tempot blev enhetligt, att insatserna skedde på rätt ställe och att nyanserna blev riktiga. D. som tolkningskonst hade väl i enstaka fall förekommit redan tidigare, t. ex. vid hovkapellet i Mann-heim under Johann Stamitz’ egid under 1740-talet, en d.-skonst i egentlig mening torde dock ha uppkommit först med Beethoven (trots all teknisk och plastisk oskicklighet), *Spontini, Spohr, Weber och Mendelssohn. Den förste dirigenten i modern mening blev Berlioz, som i sin tur gav impulser till Liszt och Wagner. Den sistnämnde tog dessutom starkt intryck av *Habeneck i Paris och dennes tolkning av Beethovens nionde symfoni och skapade på denna grundval förutsättningarna för d.-en som självständig konstart. I Wagners och Liszts spår gick den ståtliga raden av tyska