241 Discantus—Dissonanta växeldominanter 242 Ad. Weissmann, Der Dirigent im 20. Jahrhundert, C. Krebs, Meister des Taktstocks (1912); (resonerande framställningar och läroböcker) R. Wag-ner, Ueber das Dirigieren (1869); F. Weingartner, Ueber das Dirigieren (1895, sedan dess många upplagor)1; H. Scherchen, Lehrbuch des Dirigie-rens (1929); J. W. Allen, The orchest-ra director’s manuel (1928); C. Scag-lia, Guida alla studio della direzione d’orchestra (1929) Disca'ntus (lat.), d é c h a n t (fra.), fr. o. m. 1100-talet den höga mot-stämman i en organal sats (se Orgått um), som fördes i motrörelse till *cantus firmus. D. var från början improviserad, men snart nog blev det nödvändigt att fastlägga denna mot-stämma i noter, särskilt sedan det i *motetus blev vanligt att förse den med särskild text. D. blev länge termen för den högsta stämman i en fler-stämmig sats (se Sopran). Disharmoni' (fr. lat.) missljud, musikaliskt oförståelig tonkombination. Diskant se Discantus. Diskantklav se S o p r a n k 1 a v. Diskorda'ns (till lat. discordia ”tvedräkt”), term av skiftande betydelse: i allmänhet = musikaliskt oförståelig tonsammanställning, hos teoretiker ss. *Stumpf och *Karg-Elert med annan betydelse. Diss, den med ett *kromatiskt halv-tonssteg höjda tonen d, vid *tempere-rad stämning samma ton som ess, vid *pythagoreisk stämning 24 *Cent, d. v. s. 1/4 halvtonssteg, lägre. Diss-dur saknar praktisk betydelse som tonart och förekommer endast ss. tillfällig utvikning från andra tonarter och då oftast enharmoniskt förväxlad till Ess-dur. Däremot förekommer Diss-durklangen t. ex. ss. dominantklang i giss-moll. Diss-moll, sällan förekommande tonart med diss som grundton och diss-mollklangen (diss-fiss-aiss) som tonika samt sex korsförtecken vid kla ven (för f, c, g, d, a, e). Diss-moll-skalan består av tonerna diss-eiss-fiss-giss-aiss-h(iss)-ciss(iss)-/diss- etc. Dissonans [-a'ngs] är en kombination av toner, som fordrar *upplösning och alltså icke kan bilda slut. En d. kan uppstå 1) genom att till en konsonant klang fogas en eller flera främmande (dissonanta) toner, 2) genom att en eller flera toner i den konsonanta klangen blir kromatiskt förändrade (*alteration) eller 3) genom att en eller flera toner i den konsonanta klangen ersättes med *växeltoner. Harmoniläran skiljer mellan sådana d.-er, som uppstår genom stämmornas fria rörelser i förhållande till varandra (se Melodiska dissonanser) och fasta dissonansbildningar (se Karakteristiska d. - er och Uttrycks d.). Dissonansens estetiska verkan torde kunna föras tillbaka på två faktorer: 1) den retning, den ”chockverkan”, som d.-ens *svävningar medför och samtidigt väntan på upplösningen till konsonansen, 2) den intellektuella retning, som uppstår, då två 1. flera harmoniska funktioner uppträder samtidigt. Att den senare förklaringen är den tyngst vägande torde framgå därav att d.-en blir oförståelig och musikaliskt oanvändbar, om fler än tre harmoniska funktioner samtidigt är företrädda i ackordet. Av de mer än 300 d.-er, som kan utvinnas ur det tempererade tonsystemets tolv toner, är i själva verket endast ca hälften musikaliskt användbara: de som direkt 1. indirekt kan upplösas till konsonanta ackord. Dissona'nt, dissonerande är en för den konsonanta klangen främmande ton, som gör denna till dissonans och tvingar den till fortsatt rörelse (upplösning). Dissonanta växeldominanter, de fr. o. m. högbarocken vanliga dissonansbildningar, som i den normala kadensen dominant-tonika mjukar upp övergången från *subdominant till *dominant 1. överhuvud taget förbereder dominantens inträde (t. ex. efter en modulation). Det estetiska värdet hos de d. v.-na ligger i deras dubbel- 1. mångtydighet; de har do-minantisk *funktion i dominanttonarten men kan också uppfattas ss. alterationsbildningar av subdominan-