283 Encina—England 284 Engelskt horn. north-western provinces of China under leadership of Dr. Sven Hedin. Publication 21, Sthlm 1943) m. m. Encina [-pi'-], Juan del, 1469— 1537 (?, -44, -34 1. -30), spansk diktare och kompositör, hovdiktare och -musiker hos den förste hertigen av Alba. Hans jul- och påskspel räknas ss. utgångspunkten för det spanska dramat, i viss mån även för oratoriet. I den spanska sångsamlingen Cancio-néro musical (ca 1500) förekommer 68 flerstämmiga satser av E. — Litt.: R. Mitjana, Sobre J. del E. müsico y poet a (1895). Enders, Georg, f. 20/1 1898, österrikisk-svensk dirigent och komponist av populärmusik, var elev vid Neues Wiener Konservatorium, studerade senare piano för *Sauer och Ree samt teori för Förster. Han har varit kapellmästare vid Berns i Stockholm 1927—36, vid Kungsparken i Malmö 1938—39, vid Sarabolaget och China-varietéen i Stockholm sedan 1941. Han har skrivit filmmusik och schlager (Min vår är din vår, Vad kvinnan vill etc.). Enescu (Enesco), Georg, f. 1881, rumänsk violinist och kompositör, var som 6—10-åring violinelev vid konservatoriet i Wien, från 1894 hos Marsick i Paris, där han också bedrev kompositionsstudier för bl. a. Masse-net och Fauré. Som kompositör slog han igenom 1897 med sitt Poema Ro-måna hos *Colonne i Paris, har sedan rest ss. violinvirtuos och instiftade 1912 ett pris för rumänska komponister. Av hans verk må nämnas 3 symfonier, 3 violinsonater, stråkkvartett, stråkoktett, sinfonia concertante för violoncell och orkester, rapsodier, sviter samt operan Oedipus. Engborn, Percy, f. 14/11 1912, violinist, var från 1930 elev vid konservatoriet i Stockholm och fortsatte sedan sina studier för Fr. Erdtel och Tage Broström. E. är en av *Arco-kvartettens stiftare och verkar där ss. altviolinist. Sedan 1942 är han anställd i hovkapellet. Engelbrekt, opera av Natanael Berg (till egen text), uppf. f. f. g. i Stockholm 21/9 1929. Engelskt horn (it. corno inglese, fra. cor anglais, ty. Englisch Horn), oboe i tenorläge (oboe d’amore har altläget) och heckelfon barytonläget) transponerande i F, har en ytterst karakteristisk klang, nasal, på en gång mild och genomträngande, användes i den högromantiska orkestern huvudsakligen i solistiska episoder (t. ex. i César Francks symfoni 1. i Alfvéns E-dur-symf., Wagners Tristan och Tannhäuser etc.) men stundom även som mellanstämma i träblåsar-kören. Hos J. S. Bach förekommer e. h. (corno da caccia) som obligat-instrument vid solosång med generalbas, hos wienklassikerna som ensemble-instrument (hos Beethoven som basstämma under 2 oboer). England. Redan den tidigaste gregorianska sången fick i E. och särskilt i Irland en nationell prägel, möjligen under inflytande av förkristen bardsång. För ca 1 000 år sedan omtalas i E. stora orgelbyggen tydande på en hög musikalisk kultur, som även framgår av manuskriptfynd från 1000-talet med organa över tractus-och alleluiamelodier. Även *ars anti-qua fick en speciellt engelsk utformning under 1200-talet, från vilken tid man har funnit tvåstämmig spelmans-musik och den berömda ”sommarkanon”, som låter ana en betydande utveckling av den folkliga kanon