285 England 286 konsten (ca 100 år tidigare än på kontinenten). Orgelmusiken som självständig konstart synes ha sitt ursprung i E. (orgeltabulaturer förekommer där redan på 1300-talet, tidigare än annorstädes). Samtidigt med orgelspelet utvecklade sig så småningom den folkliga flerstämmigheten med parallella terser och sexter (se Gymel) till den konstfullare faux-bourdonstilen, vars förste store mästare var John of Dunstable och den med honom möjligen identiske Lionel Power. I tiden mellan den italienskfranska ars nova och de tre nederländska skolorna intog E. en ledande ställning i Europa. En storhetstid hade E. även under Tudortiden med mästare som Tallis, Tye, Whitehorn, Cornish m. fl. liksom under den Elisabethanska tiden, då lut- och vir-ginalspelet nådde en hög konstnärlig blomstring liksom madrigalsången, som förekommer i E. från 1580-talet. Bland då verksamma mästare må nämnas Bird, Morley, Gibbons, Dow-land, John Bull o. a. Genom John Bull — sin tids motsvarighet till romantikens Franz Liszt — spred sig den högt utvecklade virginaltekniken över Europa, genom John Dowland (bl. a. hovlutenist hos Kristian IV av Danmark) det solistiska lutspelet. Karakteristiskt för E. under denna tid var också det högt drivna violspelet. För E. typiska former var den sällskapliga kanonvisan, catches, och kontrapunktiska variationer över en basso ostinato, grounds. Denna höga musikkultur slogs emellertid i spillror genom den konstfientliga puritanismen. Ett stort namn har dock E. under senare hälften av 1600-talet, nämligen H. Purcell, som dels fortsatte äldre engelsk tradition, dels skapade en filial i London för den venetianska operastilen. Med Purcell var den imponerande raden av inhemska engelska tonsättare för århundraden framåt avbruten. London behärskades under 1700-talets förra hälft av den italienska operan med Bononcini, Hasse, Ariosti m. fl. Att den engelska traditionen trots detta icke dog är främst Händeis förtjänst. Denne anknöt medvetet till engelsk tradition. Han blev så den engelska musikhistoriens mitt punkt, från vilken utgick en rad märkliga engelska musiker, däribland Arne och Cary, vilka dock knappast utövade inflytande utanför Storbritannien. En speciell engelsk form, som fick även internationell betydelse var dock den parodiska ballad-operan. Trots att E. under hela 1700- och 1800-talen inte hade några internationellt betydande mästare, kom landet dock att påverka utvecklingen genom de impulser det engelska musiklivet gav åt i London verkande främmande musiker (J. Chr. Bach, K. F. Abel, Haydn, Pleyel under 1700-talet, Weber, Czerny, Mendels-sohn, Moscheles, H. Richter, M. Bruch, Joachim, Wilma Neruda o. a. under 1800-talet). Haydn lärde i England känna Händeis oratorier, som blev av betydelse för hans egen verksamhet som oratoriekomponist. Men-delssohn tog starka intryck av engelsk kultur och natur etc. Från ca 1800 har emellertid engelsk musik åter visat stark livskraft med en rad mästare som Parry, Stanford, Sulli-van, Elgar, Wood, Coleridge-Taylor, den Brahmspåverkade skotten Tovey, vilka visserligen formellt står under inflytande av tysk klassicism och romantik men dock visar typiska nationella drag, som går tillbaka ända på Dunstable, Bird och Purcell. Nordisk romantik (Grieg) och fransk impressionism vann inträde i E. genom Fr. Delius m. fl. och i deras spår har sedermera för den nationellt betonade modernismen i E. så typiska representanter som Cyril Scott, Bantock, Grainger, Whittaker, Goossens och M. Shaw anslutit sig. E:s mest betydande tonsättare i våra dagar är emellertid Vaughan Williams och vid hans sida står en rad betydande tonsättare av modernistiskt snitt, bland vilka främst må nämnas Gustav von Holst, J. Ireland, A. Bax, A. Bliss och Walton. -—- Medan orkestermusiken i E. starkt gick tillbaka under 1800-talet (med vissa lysande undantag som den berömda Liverpool-orkestern) har E. när det gäller körsång alltid stått i främsta rummet. I våra dagar har dock E. som orkesterland åter ställt sig i främsta ledet, särskilt genom Philharmonic Or-