355 Föredragskonst—Förenade Piano- & Orgelfabriker, A.B 356 och andra djurläten. Frånsett att den möjligen har samma ursprung som de spontana läten, ur vilka hos den primitiva människan en gång det talade språket utvecklat sig (lock-, kärleks- och varningsrop, skrik, joller och nynnande hos småbarn etc.) torde f :en ingenting ha att göra med musik i vår mening. Däremot har f. ofta efterbildats i konstmusiken ss. programmatiskt medel (Jannequins chan-sons, gökkapriser hos Kerll och Pog-lietti, i Beethovens pastoralsymfoni, Wagners Siegfried, hos Debussy, Ra-vel och många andra). — Lit t.: W. Rüppel, Physiologie und Akustik der Vogelstimme (diss., 1933), H. Franke, Vogelruf und Vogelgesang (1933), B. Hoffmann, Kunst und Vogelgesang (1908), T. Norlind, Studier i svensk folklore (1911, s. 4 fl. och 19 fl.). Föredragskonst, tolkningskons t, interpretation innebär problem, som varje musicerande, han må vara en stor konstnär 1. en blygsam amatör, måste taga ställning till. Den musikaliska noteringen kan visserligen ange absolut 1. relativ tonhöjd, tonernas relativa längd i förhållande till varandra, taktart, relativa nyanser, kraft- och tidsaccenter, tempo, artikulering och i viss mån även klangfärg. Betydelsen av nottecknen och föredragsbeteckningarna är emellertid mycket skiftande. Man kan vara för noggrann 1. för nonchalant gentemot tonsättarens 1. bearbetarens tecken och föredragsbeteckningar. F. förutsätter, att exekutören kan sätta sig in i tonsättarens känslo- och tankevärld, att han kan bedöma verkets stil och form och att han vet vad form och innehåll innebär i det speciella fallet. Det gäller således för exekutören ej endast att läsa noterna och översätta 1. dechiffrera föredragsbeteckningarna. Han måste även kunna ”läsa mellan raderna” och komplettera den mer 1. mindre summariska nottexten. Svårigheterna blir ännu större därigenom att olika tonsättare ha olika principer vid anbringande av föredrags- och tempobeteckningar. Vissa mästare (ss. de flesta före 1700-talets mitt och senare t. ex. Brahms) är ytterst knapphändiga i detta avseende, andra (t. ex. Beethoven, Tjaj- kovskij, Mald er, Reger m. fl.) är ängsligt noga att komplettera notbilden med föredragsbeteckningar. Båda dessa ytterligheter har sina nackdelar. En noggrant betecknad nottext ger onekligen en viss inblick i hur tonsättaren önskar få sitt verk utfört, men samtidigt binder den ofta över hövan den utförandes fantasi. Det har t. ex. visat sig nödvändigt att i nya upplagor av Regers verk avlägsna en del av hans alltför många föredragsbeteckningar. Bristen på föredragsbeteckningar ställer däremot exekutörens känsla och fantasi på prov. F.-en förutsätter en ingående kännedom om de olika epokernas — gotik, renässans, barock, galant och känslosam stil, ny instrumental stil, romantik, högromantik, impressionism etc. — stilegendomligheter och utförandepraxis. Men tolkningskonsten kan inte läras enbart genom tillämpande av de slutsatser som vunnits genom detta studium. Först och sist blir exekutörens fantasi och inlevelsen i verket utslagsgivande. Finner man att reglerna och den personliga uppfattningen strider mot varandra må man hellre lita till sin sunda instinkt än till reglerna. Dessa kan vara felformulerade eller feluppfattade. Se vidare U t -förandepraxis. Förenade Piano- & Orgelfabriker, A.B., instrumentkoncern, grundades 1918 genom sammanslagning av följande fabriker: östlind & Almquist i Arvika, J. G. Malmsjö i Göteborg, F. Fr ankel & C:i i Stockholm (som dock snart utgick ur koncernen), Bill-berg i Göteborg, Gustafson & Ljung-qvist i Norrköping, A.B. Gävle Orgel-fe Pianofabrik (såld 1927 till annan koncern), Rålin i Åmål och C. B. Pettersson i Herrljunga. Firmans förste verkställande direktör var till 1920 Anton Almquist, dess nuvarande chef är sedan 1923 Eskil Lundén. Bolagets huvudkontor var till 1928 förlagt till Göteborg, sedan dess till Arvika. 1930 flyttades driften vid Billbergs i Göteborg över till Malmsjö. 1935 nedlades Rålins i Åmål och tillverkningen sam-manslogs med Arvikafabrikens. —-L it t.: Historik m. m. i Förenades Pianoblad (årg. 8, 1943, nr 1).