371 Geist—Generalupptakt 372 1846 företog han en ny resa till Tyskland, återknöt här bekantskapen med Jenny Lind och träffade tillsammans med Mendelssohn. — G:s musikintresse varade livet ut och han skrev ännu under sitt sista levnadsår en stråkkvartett (B-dur). — Stilistiskt bygger G. i sina sånger vidare på *Berlinskolan och dess utlöpare, men han tog även starka intryck av Haeff-ner, Crusell och icke minst svensk folkton och blev i viss mån en föregångare till den nationella romantiken i Sverige. Instrumentalt visar han däremot inga nämnvärda nationella drag. Här är han en utlöpare av wienklassisk skola närmast jämförbar med Onslow, Pleyel 1. Wranitzky. Någon stor och originell musiker var han icke men han var en god representant för det särskilt för Sverige karakteristiska amatörskapet (*Höpken, *de Ron, m. fl., senare Wennerberg, P. U. *Stenhammar, *Byström och många andra). Han komponerade, utom sina ännu sjungna solosånger, sånger för 2, 3 och 4 röster samt manskvartetter (Stilla skuggor, Svanevits sång, 0 yngling om du hjärta har o. a.), pianokvartetten e-moll, en dubbelsonat för piano 4 händer f-moll, ett divertimento samt ”sånger utan ord” för piano, alla tryckta. I handskrift finns dessutom en pianokvintett, stråkkvartett i B-dur, en dubbelsonat, 2 sonater, en fantasi och smärre stycken för piano, vartill kommer några verk, omtalade men försvunna (4 pianosonater, en duo och en sonat för piano och violoncell samt en rad ungdomsverk). — Litt.: T. Norlind, E. G. G. som musiker (1919) samt den fylliga artikeln i Allmänt musiklexikon (med kompositionsförteckning). Geist, Christian, d. 1711, tysk komponist, var 1670—79 anställd i svenska hovkapellet, därefter verksam i Köpenhamn (omtalas 1689 som organist vid Helligaandskirke, senare även vid Holmens kirke). Av G:s hand finns 53 verk (mest andliga körverk i Buxtehudes stil) bevarade i Düben-ska samlingen i UUB. — Litt.: T. Norlinds musiklexikon; Zur Biogra-phie Chr. Ritters (i SbIMG XII, s. 94 ff.). Geminia'ni [dje-], Francesco, 1674 (1. 67)—1762, italiensk violinist och kompositör, studerade violin för Corelli m. fl. och komposition för A. Scarlatti, blev 1711 konsertmästare i Neapel, bodde 1714—49 och 1755—61 i London, där han verkade som pedagog och virtuos, vistades däremellan i Paris. Han komponerade violinsonater och concerti grossi samt bearbetade Corellis solosonater op. 5 som concerti grossi. Han har haft stor betydelse för violinspelets utveckling genom sin violinskola The Art of playing on the violin (1 uppl. anonym 1731). Av övriga pedagogiska arbeten må nämnas Guida harmonica (eng. 1742, fra. 1756) och generalbasskolan The Art of accompaniment (1755). — Litt.: A. Moser, Geschichte des Vio-linspiels (1923, s. 407 ff.). Géndér, javanskt slaginstrument, i vilket tonen från stämda bronsstavar förstärkes genom likstämda bamburör som resonans. — Litt.: C. Sachs, Handbuch der Musikinstrumente (2 uppl. 1930, s. 21). Generalbas, besiffrad g., bas-so continuo (it.), en under barocken (ca 1600—1750) obligatorisk utfyllnad av harmoniken i såväl vokal- som instrumentalensemble. G. noterades endast med basstämma, över vilken harmonierna improviserades av g.-spelaren efter siffror som antydde ackorden (se nedan). G. utfördes oftast på ett tangentinstrument (vid solosång på cembalo, vid körsång på orgel), tidigare även på luta 1. t. o. m. viola da gamba (som ägnar sig väl för flerstämmigt spel). Då cembalo var g-instrumentet förstärktes oftast basstämman med en violoncell, fagott 1. annat basinstrument. Generalpaus, samtidig paus i alla stämmor, förk. G. P. Generalupptakt kallas av H. Rie-mann sådana förstorade upptakter som faller utanför den symmetriska periodens begränsade taktantal. En g. kan ofta innehålla flera motiv, ja den kan svälla ut till omfång av en period 1. t. o. m. en hel sats (jfr den långa passage som inleder första temat i soloviolinen i Beethovens violinkonsert, första satsen, de långsamma in-