391 Gluck 392 1750 var han bosatt i Wien, gifte sig, komponerade en rad nya operor för Prag, Neapel (La clemenza di Tito, 1752), Wien och Rom (Antigone 1756) och belönades av påven med Gyllne sporrens orden. Han ansluter sig nu så småningom till ”neapolitanarnas vänstra flygel” och ställer sig stilistiskt pä samma plan som Hasse, Jom-melli och Traetta, tar avstånd från Metastasios schematiserade texter, förenklar intrigen och förkortar den tredelade dacapoarian till tvådelad cavatina. Under tiden för denna omläggning av stilen, vars resultat blev av så genomgripande betydelse för hela operans framtida utveckling, skrev han som hovkapellmästare i Wien 1754—64 ett stort antal franska operor, sångspel, operainlägg och baletter (Don Giovanni 1761, nytryck i DTÖ 30,2). 1761 kom han i förbindelse med den äventyrlige librettisten Cal-zabigi, med vilken han fullbordar sin betydelsefulla operareform — en omgestaltning av barockens opera seria till det humanistiska musikdramat — som blev förutsättningen för hela operaformens vidare utveckling. Glucks-Calzabigis operareform innebär en ny förenklad operastil (”sim-plex et unum”), vars program i korthet kan sammanfattas med ”musikens underordnande den dramatiska texten (”diktaren ger teckningen, musikern färglägger bara”, G. i företalet till Alceste), en utpräglad karakterisering av personerna, återupptagande av de stora körscenerna och en utökad betydelse av recitativo accompagnato”. Efter dessa principer komponerade han sina tre första reformoperor Or-feo ed Euridice (Wien 1762), Alceste (Wien 1767) och Paride ed Elena (Wien 1770). Omväxlande med dessa verk skrev han för hovet en rad operor till Metastasiotexter, som dock icke har gått till eftervärlden. 1772 kallades G. till Paris för att öva in sitt första franska musikdrama Iphi-génie en Aulide (en bearbetning av Racines drama, som verkställts av G:s beskyddare, franske gesanten i Wien du Roullet). Oppositionen mot den nya operastilen blev mycket häftig. Första uppförandet 19/4 1774 väckte ett oerhört uppseende, som ur artade till fullkomliga partistrider mellan anhängarna till Gluck (Vol-taire, * Rousseau, M. Grimm m. fl.) och *Piccini, som företrädde den italienska riktningen, särskilt sedan Or-feo och Alceste uppförts i fransk bearbetning. Tillströmningen till teatern blev så stor, att man måste sälja biljetter till generalrepetitionerna, som leddes av G., utan peruk, i skjortärmarna och med nattmössa. Striden mellan ”gluckister” och ”piccinister” fördes med stor hetsighet ej blott man och man emellan utan också i pressen och i en rad broschyrer som publicerades från båda sidor. G:s motståndare gjorde gällande, att hans framgångar helt berodde på de nya goda libretti. För en femte reformopera förelädes han den gamla — av Quinault för Lully skrivna — texten till Armide. Trots verkets stora musikaliska förtjänster var G. dock dramatiskt hämmad av den gammalmodiga texten, och operan, som uppfördes f. f. g. 1777 gjorde mindre lycka. Med en sjätte reformopera Iphigénie en Tauride (1779) vann han emellertid sin avgörande seger över italienarna. G:s hälsa hade dock tagit svår skada, och hans sista opera Eclio et Narcisse (1779) står inte på samma höjd som de föregående. Efter ett slaganfall återvände den åldrade mästaren i oktober 1779 till Wien, där han till-bragte sina sista år i lugn, tills ett nytt slaganfall ändade hans liv. Förteckningen över G:s verk upptar 107 operor, 8 pastischer, 2 baletter, 4 dramatiska kantater, 9 sinfo-nior, 6 triosonator, ett De profundis för kör och orkester, en psalm a cap-pella och 7 oden av Klopstock för en röst och klaver. Den G. tillskrivna Maienkönigin (uppförd i Sverige av Wiener Sängerknaben) är en av J. N. *Fuchs av G.-melodier och andra stycken sammanställd pastisch. Iphigénie en Aulide har bearbetats av Wagner, 1847, Iphigénie en Tauride av R. Strauss 1894. Om G:s liv hade klippts av vid 46 år i st. f. vid 73, skulle han inför eftervärlden endast ha varit en av de många operakomponisterna i neapoli-tansk stil; knappast något av hans verk skulle ha stannat pä repertoaren.