389 Glissando—Gluck 390 verk har G. skrivit den populära orkesterfantasin Kama-rinskaja, musiken till Kukolkins tragedi Prins Cholmskij, en valsfantasi, kammarmusik (stråkkvartett F-dur 1830, pianotrio med klarinett och fagott, 1826—27, pianosextett, 1833—34), pianostycken, sånger med piano och med orkester, kyrkomusik och vokaletyder. — Litt.: Tematisk katalog över vokalverken, utgiven av K. Albrecht (ry. 1891); en katalog, även upptagande de otryckta verken i G.-samlingen i Leningrads bibliotek har utgivits av N. Findeisen (1898), G:s memoarer (ry. 1887), samlade brev, utg. av Findeisen (ry. I 1907), en biografi av Findeisen (ty. 1898). Se vidare den fullständiga litteraturförteckningen i Riemanns Musiklexikon. Glissa'ndo, gliss a' to, g 1 i s s i -ca' to, glissica' ndo (it., ”glidande”), vid stråkinstrument den glidning på ett finger, som är nödvändig vid lägeväxling (jfr Porta-mento), på harpa fingrarnas glidning över de till ett ackord stämda strängarna, vid pianospel en glidning med fingrets nagelsida över övertangenterna, varigenom man erhåller en snabb pentatonisk skala, 1. mera sällan över undertangenterna (C-dur-skalan). På biåsinstrument förekommer g. för att nå portamentoeffekter huvudsakligen i jazzmusik (oftast för basun, saxofon och klarinett, jfr Gershwins Rhapsody in Blue). Glo'ria (in exce' Isis De o) (lat.) ”ära vare Gud i höjden”, mäss-ordinariets andra sats. Gluck, Christoph Willi-b a 1 d, f. 2/7 1714 i Oberpfalz, d. 15/11 1787 i Wien, operans store reformator, var son till en skogvaktare, kom vid 19 års ålder till ett jesuitseminarium i Komotau i Böhmen, där han studerade klassiska språk och skaffade sig musikaliska färdigheter, Michail Ivanovitj Glinka. Målning av I. Repin. utbildade sig 1732—36 i Prag till vio-loncellist och väckte 1736 uppmärksamhet i Wiens adliga kretsar. En lombardisk furst Melzi blev hans mecenat och sände honom för vidare utbildning till G. B. *Sammartini i Milano. Från 1741 framträdde han som operakomponist med ett tiotal italienska operor i Galuppis och *Jom-mellis stil, kallades 1745 till London som komponist för Haymarket-tea-tern, skrev operan Caduta dei Giganti (1746) m. fl. Han kom också här i personlig beröring med Händel, som fick inflytande på hans senare utveckling. Londonvistelsen bjöd honom emellertid ingen framgång som tonsättare — större däremot som virtuos på glas-harmonika. Han reste till Paris, där han lärde känna Rameaus operor, fortsatte över Hamburg till Dresden, uppförde där Le nozze d’Ercole e d’Ebe (1747), kom nu till Prag och Wien, bedrev allvarliga studier i estetik och litteratur samt spekulerade över språkets och musikens inbördes förhållande. Dessa studier lämnade redan spår i operan Semiramide riconosciuta (Wien 1748). Hösten 1748 reste han till Hamburg, varifrån han fortsatte till Köpenhamn. Här uppförde han i april 1749 vid en hovfest festspelet La contesa de’ numi (Gudernes trætte), konserterade på glasharmonika, följde konung Fredrik V till Kristiania och uppförde där sin redan 1741 komponerade första opera Artaserse. Från