395 G-moll—Godard 396 Hans begåvning var mera allmänt humanistisk än speciellt musikalisk. Desto märkligare är det, att han själv lyckades genomföra sina intentioner på ett även från konstnärlig synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Han hör till de få, som lyckades experimentera sig fram till en stil, som uppfyller det förelagda programmets fordringar utan att därför behöva pruta ned de rent musikaliska fordringarna. — I sina reformoperor blev han klassiker i ordets egentliga mening, han blev förebildlig för snart sagt hela den kommande utvecklingen på operans område. Han utövade inflytande på Mozart och Beethoven, på Spontini och Rossini likaväl som på Méhul och Grétry, ett inflytande, som över alla mellanleder sträckt sig ända fram till Wagner. Som enbart musiker är G. på intet sätt märkligare än sina samtida Jommelli och Hasse. Men han höjer sig över dem genom det konstnärliga allvaret. I sin stil strävade han efter -— och lyckades nå — den klassiska enkelheten, klarheten och storlinjig-heten. Knappast någon av musikens stora mästare har så lyckats skydda sitt privatliv för insyn som G. Dock har man sä småningom genom hans brev, tidningsartiklar’ och genom berättelser från hans offentliga verksamhet lyckats sammanställa en helhetsbild av hans personlighet. Om hans höga moraliska kvalifikationer råder intet tvivel, ej heller om hans borgerliga levnadsvanor, som yttrade sig i ar-betsamhet, ordning, noggrannhet och sparsamhet, som dock aldrig slog över i girighet. Trots att han förde ett stort hus och lade ner ganska stora summor på sitt yttre, lämnade han en jämförelsevis stor förmögenhet efter sig. Han var alltså ingen världsfrånvänd drömmare utan förstod tydligen såväl att träffa förmånliga avtal med teaterdirektörer och förläggare som att förvalta sina inkomster. Tyvärr vet man föga om hans förhållande till sina samtida kolleger. Ett brev från Mozart till sin fader med anledning av ett extra uppförande av Enleveringen som kom till på G:s initiativ visar, att han kunde visa en ung fackkollega åtmin stone en viss andlig generositet. En liten svaghet hade han dock och det var hans stolthet över den av påven 1754 förlänade Gyllne sporrens orden, som medförde titeln Chevalier 1. Cava-liere, vilket G. aldrig underlät att införliva med sin namnteckning. Detta medförde efter wiensk kutym titule-ringen ”Ritter von G.”, mot vilken han veterligen aldrig protesterade. — För Gustaf III:s opera och för svensk musik, ja för svensk kultur överhuvud blev G. av stor betydelse. Även om man vid den svenska premiären av Or-feo 1773 inte fäste så stort avseende vid den nya operastilen som sådan, väckte Iphigenia i Aulis1, som fick sitt första svenska uppför ande 1778, så mycket större uppmärksamhet. För Kellgren och hans krets blev G:s reformopera nästan en uppenbarelse och utövade ett märkligt estetiskt inflytande på hans skaldskap. — Litt.: Max Arnd, G. (ty. 1921), J. Fr. Cooke, G., a short biography (1928), Jean d’Udine, G. (fra. 1913), E. Newman, G. and the opera (1895), därtill talrika specialavhandlingar; angående G. och Sverige jfr J. H. Kellgren, Samlade skrifter 3, s. 145. G-moll, tonart med g som * grundton och g-mollklangen (g-b-d) som *tonika samt två b (för h och e) vid klaven. G-mollskalan består av tonerna g-a-b-c-d-e(s's)-f(iss)-/g- etc. Gnosspelius, Wilhelm, 1809— 87, violinist, dirigent och tonsättare, medverkade redan vid 13 års ålder som violinist vid Harmoniska sällskapet, var bryggare i Stockholm 1833— 37, från 1843 sånglärare, från 1854 domkyrkoorganist i Linköping och blev 1859 universitetskapellmästare i Lund. Han lär ha varit en av Sveriges bästa kvartettspelare. Som dirigent odlade han mest körverk med orkester. Han komponerade kantater, psalmer för soli, kör och orkester och ett Requiem. — Litt.: Fr. Wulff, W. Th. G., Minnesbild (1888). Godard [gåda'r], Benjamin, 1849—1895, fransk kompositör, var elev vid konservatoriet i Paris (Reber i komposition, Vieuxtemps i violin, komponerade i av "Gounod och *Tho-mas påverkad stil sin bekanta Con-certo romantique för violin och orkes