411 Grevillius—Grieg 412 Nils Grevillius. konservatoriet) och ägnade sig helt åt komposition och skriftställeri. — Litt.: J. E. Bruyr, G. (fra. 1931). Grevillius, Nils, f. i Stockholm 7/3 1893, dirigent, var elev för F. Book vid konservatoriet i Stockholm, varifrån han 1911 utgick med Mar-teaupriset. Han anställdes samma år som förste violinist i hovkapellet. Efter dirigentstudier i Sondershausen 1913—14 och i London 1914 engagerades han på hösten samma år som andre dirigent vid den nystartade konsertföreningen i Stockholm. Här verkade han vid sidan av Georg Schnéevoigt till 1920, gästdirigerade under tiden i Köpenhamn och Berlin och var från 1916 även repetitör vid Kungl. Teatern. 1920—22 studerade han i Italien och var dessemellan engagerad som kapellmästare vid Théåtre des Champs-Élysées i Paris och vid Tonkünstler-Verein i Wien. Från hösten 1922 var han engagerad som ordinarie kapellmästare vid Kungl. Teatern, blev hovkapellmästare 1931 och chef för hovkapellet 1932. Han har sedan dess ofta framträtt som gästdirigent på konsert-estrader i Wien, Paris, Milano, Köpenhamn, Prag m. fl. metropoler. — Redan vid sitt första framträdande med konsertföreningen och hovkapellet utmärkte sig G. för en ovanlig slagfärdighet och blev vid operan den idealiske ackompanjatören. Länge blev den italienska operan hans förnämsta arbetsfält, men han har under det senaste årtiondet allt oftare framträtt som Wagnerdirigent (från 1937 även Nibelungens ring). Som konsertdirigent har han specialiserat sig på högromantiken, särskilt Tjajkovskij och Richard Strauss, där hans glädje vid glans, glöd och färgstarka instru-mentationseffekter kommit till sin fulla rätt. Grieg [grigg], Edvard Hagerup, f. 15/6 1843 i Bergen, d. 4/9 1907, den norske tondiktaren, tillhörde en skotsk köpmanssläkt (Greig) som vid mitten av 1700-talet inflyttat till Bergen; modem, av norsk ämbetsmanna- och prästsläkt; spelade piano och började tidigt undervisa sin son. Familjen tvekade länge, om man skulle låta Edvard följa sin böjelse och bli musiker. Först sedan Ole Bull hade tillrått saken lät man G. 1858 resa till Leipzig för vidare utbildning vid konservatoriet. Han spelade piano för Louis Plaidy, men fick senare på egen begäran till lärare E. F. Wenzel och Ignaz Moscheles, som bättre förstod hans egenart, skrev harmoni för Rich-ter, men fann sig bättre tillrätta hos dr Robert Pappernitz och i synnerhet hos Moritz Hauptmann, den fine teoretikern. Under sitt sista år vid konservatoriet fick han dessutom undervisning i komposition av Carl Rei-necke. Leipzig passade emellertid inte G: s kynne. Efter att ha vistats hemma i Bergen ett år (1862—63) reste han till Köpenhamn för att fortsätta sina studier för Gade. Ej heller här fann han vad han sökte. Större betydelse för hans utveckling fick emellertid hans förbindelse med en rad yngre danska tonsättare, Emil Hornemann, August Winding och Godtfred Matthi-son-Hansen. Han stiftade även bekantskap med H. C. Andersen, lärde också känna sin kusin Nina Hagerup som sedermera blev hans maka och kom i personlig beröring med den unge Richard Nordraak, vars norsknationella inställning blev avgörande för hela hans inställning som komponist. Under dessa år tillkom sångerna op. 10, op. 2, op. 4, op. 5 (H. C. Andersen), op. 9 (Romancer og Ballader til Digte af A. Munch), piano-