409 Gresvig—Grétry 410 Redan före Homeros hade man i G. en instrumental notskrift, ursprungligen bestående av alfabetets första bokstäver och troligen utgörande en lyra- 1. kitharatabulatur. Något senare tillkom den vokala notskriften. Först under förfallstiden (efter 300-talet före Kr.) uppstod särskilda tecken för intervaller mindre än ett halvtonssteg. Sålunda behövdes en grupp av tre tecken för varje halvtonssteg, varvid bokstaven rättvänd betydde en särskild ton, lagd på sidan angav halvtonen ovanför och ställd upp och ned tonsteget emellan dessa båda. Dä det var frågan om vokalmusik framgick rytmen av textens meter, eftersom den antika musiken principiellt var sylla-bisk (en not mot varje stavelse), men tidsvärdena kunde även anges genom särskilda tecken, varvid — angav 2-tidigt, | 3-tidigt, | | 4-tidigt och l l l 5-tidigt värde, A angav paus. Ang. musikutvecklingen i det antika G. se An tik musik. — Lit t.: se under Antik musik. Ang. nygrekisk musik: H. Pernot, Ohansons populaires grecques des 15e et 16e siècles (1931), Mme s. Calo Séailles, Chants populaires de Grèce (1931); K. Economo, Studien über das neugriech-ische Volkslied (diss. 1928). Gresvig [grässvik], Ingeborg, f. 1908, norsk pianist, studerade hos Nils Larsen i Oslo och Edwin Fischer i Berlin. Utom i Norge har hon kon-serterat i Köpenhamn, Helsingfors, Leningrad, London, Wiesbaden och är en gärna sedd gäst i Stockholm. G. är gift med tonsättaren G. *Tveit. Gretja'ninov, Alexander Tit-jonovitj, f. 25/10 1864, rysk kompositör, var elev till Safonov i Moskva och Rimskij-Korsakov i Petersburg, var till 1928 professor vid statskon-servatoriet för musik och drama i Moskva, vistas sedan dess i utlandet (har även besökt Sverige). Han har i moderat nationell stil komponerat 4 symfonier, 2 operor och annan scenmusik, 3 stråkkvartetter, annan kammarmusik (däribland en ofta spelad pianotrio), kyrkomusik och sånger. Grétry [gretri'], André Ernest Modeste, 1742—1813, belgisk kompositör verksam i Paris, började som korgosse i Liége, där han som belö- André Grétry. Detalj av samtida målning. ning för en mässa fick ett stipendium för studier i Rom, där han under 4 år var Casalis elev. Här insåg han emellertid, att hans fallenhet snarare låg åt operan än åt den andliga musiken (1765 operan La vendemmiatrice i Rom) och begav sig 1767 till Genève för att underhandla med Voltaire om en operatext. Denne avböjde. I stället komponerade G. för Genève Isabella et Gertrude efter en gammal text. Denna opera hade framgång, och pä Voltaires råd reste G. till Paris, där han från början gjorde föga succé men så småningom vann framgång. G. blev den franska operans störste mästare efter Lully och Rameau. Han föregrep romantiken i Zémire et Azor (1771), skräckoperan i Richard Cæur-de-Lion (1784), frihetsoperan i Guillaume Tell (1791), det wagnerska ledmotivet, orkestern som bärare av handlingen etc. Sina närmaste efterföljare fick han visserligen på den komiska operans område (Boieldieu, Adam, Auber m. fl.), men hans teorier blev även för övrigt av den största betydelse för romantikens musikutveckling överhuvud (Mémoires ou Essais sur la musique, 1789, och Réflections d’un soli-taire, den senare länge försvunnen men återupptäckt 1908, tr. i 4 bd 1919 —22). — G. bodde i Paris från 1768 utan att inneha någon befattning (så när som på att han några månader 1795 var inspektor för det nygrundade