431 Haeffner 432 Christian Haeffner. Litografi av A. Hårdh. det nära och blev, trots sina personliga egenheter, en uppskattad universitetslärare. Han blev här grundare av den första studentsångföreningen, som blev mönstret för de under 1800-talet snabbt uppväxande manskörsångföreningarna. Akademiska kapellet, som under hans närmaste företrädare hade förlorat den dominerande ställning inom landets musikliv som studentmusiken haft under Olaus Rudbecks och Eric *Burmans tid, upplevde en ny konstnärlig höj dperiod, ja, man uppförde t. o. m. verk av samtida mästare innan dessa ännu hade upptagits på spelplanen i Stockholm. Han samlade även en blandad kör, med vilken han framförde oratorier av Händel och Haydn. Han var också musikalisk medarbetare i Geijer-Afze-lius’ utgåva av svenska folkvisor, som han försåg med ackompanjemang. Han företog vidare undersökningar över den svenska folkvisans melodiska egenart, som han publicerade i en uppsats i tidskriften Svea (1818) under titeln Anmärkningar öfver gamla nordiska sången. Sin mest genomgripande betydelse för svenskt musikliv fick emellertid H. som medlem av koralbokskommittén. Redan under 1790-talet hade han med iver deltagit i diskussionen om koralernas bearbetning för liturgiskt bruk, vilket förde honom i strid med Vogler, som angrep hans puristiska ställning till frågan i den polemiska skriften Lektion till koraleleven M. H. (1799). 1799 utgav han ett förslag till mässbok, som han dock själv senare ogillade; 1817 lät han trycka en ny version. Efter att tidigare ha blivit förbigången i den 1809 tillsatta psalmbokskommittén på grund av Per *Frigels dominerande ställning, blev denne på Geijers till-skyndan 1818 ersatt av H. I sin Svensk koralbok (1821), som ända till 1939 var svenska kyrkans officiella koralbok, skapade han, trots dess romantiska historicismer och en viss träaktighet i rytmisk och harmonisk gestaltning, ett kyrkomusikaliskt standardverk, som har haft en icke ringa betydelse för den folkliga musikodlingen i Sverige undex- mer än ett århundrade. Som tonsättare såg han i Händel, Gluck och Bach sina musikaliska ideal. Gluck var förebilden i hans operor (Electra, 1787, Alcides inträde i världen, f.f.g. vid Dramatiska teaterns invigning 1793, Epilog till Lo-doiska, f.f.g. med anledning av Gustav IV Adolfs förlovning 1795, och Re-naud, 1801), Händel i hans oratorier (Försonaren på Golgatha, 1809, och Försonaren på Oljoberget, 1810, båda till Samuel ödmanns text). Av Bach finner man däremot knappast några spår i hans stil. Hans operor fick föga betydelse för svensk musikodling. De båda oratorierna uppfördes däremot icke sällan under 1800-talet (Försonaren på Golgatha framfördes vid 100-årsminnet av tonsättarens från-fälle i Upsala 1933 i bearbetning av Sven E. Svensson). Av större betydelse blev emellertid hans solosånger och särskilt hans manskvartetter, av vilka flera ännu hör till den traditionella manskvartettrepertoaren (Vi-kingasäten, 1814, Viken tidens flyktiga minnen, 1818, Låt Dina porta/r upp, 1832, m. fl.). Här hade han tagit intryck av sina studier i den svenska folkvisans stil, som han medvetet sökte tillämpa i sina verk. H. var som skapande musiker säkerligen inte något geni. Men han var en mångsidig och intellektuellt betonad musiker, som under det halvsekel han hade sin verksamhet i Sverige fick stor betydelse på flera olika områden: