429 Håba—Haeffner 430 för violin och piano op. 30, 2 kyrko-sonater för violin och orgel op. 62 m. m.), orkesterverk (Heitere Sere-nade op. 41, variationsverk op. 45 och op. 64 m. m.), a cappellakörer och verk för kör och orkester (oratoriet Die heilige Elisabeth op. 84, julspelet Ghristnacht op. 85 m. m.), pianostycken och ett stort antal sånger med piano. Häba, Alois, f. den 21/6 1893, tjeckisk komponist, var 1914—15 elev av Novåk i Prag och 1917—20 av "Schreker i Wien, bedrev även akustiska studier i Berlin, fick 1921 Men-delssohn-priset och verkade vid krigsutbrottet i Praha som lärare vid tjeckiska statskonservatoriet. H. är den mest konsekvente företrädaren för det tempererade fjärdedelstonssys-temet (senare även sjättedelst ons-system) och har framlagt sina idéer i Von neuer Musik (1925), Psychologie der musikalischen Gestaltung (1925) och i Neue Harmonielehre (1927). Pör sitt tonsystem har han komponerat stråkkvartetter samt verk för soloviolin, för orkester, för piano och för kör. Habane'ra, kubansk dans, tidigare även odlad i Spanien och rytmiskt nära besläktad med tangon (jfr h:n i Bizets Carmen). Habeneck [abenä'ck], Frangois Antoine, 1781—1849, fransk violinist och dirigent (son till en militärmusiker från Mannheim), lärde sig violinspel av fadern men blev mer än 20 år gammal elev till Baillot vid konservatoriet i Paris, där han 1804 fick första violinpriset. Efter att ha varit anställd som teaterviolinist blev han konsertmästare vid Stora operan, ledde 1806—15 även konserva-toriekonserterna och blev konserva-toriets ordinarie orkesterdirigent, då orkestern omorganiserades 1828, var 1821—23 direktör för Stora operan, senare även violinprofessor och inspektor vid konservatoriet samt 1824 —46 kapellmästare vid Stora operan (som efterträdare till Kreutzer). H. var en av sin tids bästa violinpedagoger. Bland hans elever må nämnas Allard och *Léonard. Som tonsättare framträdde han med 2 violinkonserter och andra verk för sitt instrument Joseph Haas. samt orkester- och kammarmusikverk. Sin största betydelse hade han emellertid som den förste orkesterledaren av typen ”studiedirigent” (jfr R. Wagner, Ueber das Dirigieren). Han var även den förste, som i Paris framförde Beethovens symfonier. Haeffner, Johann Christian Friedrich, 1759—1833, tysk-svensk tonsättare och dirigent, fick efter studier i generalbas och orgelspelning samt universitetsstudier i Leipzig 1776—78 anställning som kapellmästare vid olika tyska teatrar (bl. a. i Frankfurt a/M och Hamburg), flyttade 1780 till Stockholm, där han 1781 blev sånglärare vid Kungl. Teatern, 1783 sångmästare och vid sidan därav dirigent vid Stenborgs teater, 1785 även organist vid tyska kyrkan, 1787—96 förste sångmästare vid Kungl. Teatern, uppehöll från 1793 även kapellmästarbefattningen vid teatern, utnämndes 1794 till ordinarie kapellmästare men tillträdde platsen först 1799, sedan Vogler definitivt avgått. Samarbetet med den geniale *Du Puy och övriga krafter vid teatern var emellertid inte det bästa, varför han 1808 sökte och fick platsen som director musices vid Upsala universitet samt var vid sidan därav domkyrkoorganist (1820 vice, 1826 ordinarie). I Upsala kom han den Geijerska kretsen och Götiska förbun-