451 Harmoniska toner—Harpa 452 klangerna inom tonarten efter det steg på vilket deras grundtoner ligger i skalan med romerska siffror (större för dur- och smärre för mollklanger, vartill kommer för förminskad treklang 0 och för överstigande ’ samt för altererade ackord + efter siffran), varjämte till den konsonanta klangen fogade dissonanta toner anges med arabiska siffror. Detta analyssystem innebär en stor förbättring gentemot generalbasbesiffringen, då den dels inte fordrar någon notlinje, dels kan beteckna ett harmoniskt skeende utan hänsyn till tonarten. — Ett nytt klangbeteckningssystem framlade H. ''Riemann i Skizze einer neuen Me-thode der Harmonielehre (1880), där han betecknar klangerna med små bokstäver, som anger primen, vid vilken tecknet + efter bokstaven anger över-(dur-)klang och ° före bokstaven anger under-(moll-)klang. c+ betyder alltså c jämte stor överters (e) och ren över kvint (g), alltså = C-dur-klang; °e betyder e jämte stor under -ters (c) och ren under kvint (a) = a-mollklang. Intervaller inom durklangen (alltså från primen uppåt räknat) betecknas med arabiska siffror, i mollklang (från primen nedåt räknat) med romerska. Kromatisk förändring av klangbeståndsdel 1. dis-sonerande stor sekund, ren kvart, stor sext, liten septima 1. stor nona betecknas med till intervallsiffran fogade tecknet < vid höjning och > vid sänkning. (Notexempel a.) Denna klanganalys kompletterades av Riemann i Vereinfachte Harmonie-lehre (1893) med en funktionsanalys, där de harmoniska funktionerna betecknas med stora bokstäver (T = tonika, D = dominant och S = subdominant) till vilka kunde fogas särskilda hjälptecken: p för *parallell-klanger, v för *variantklanger och det i funktionsbokstaven inskrivna tecknet < för Hedtonsväxlingsklang till durklang och > till mollklang. Funk-tionsbokstäverna T, D och S motsvarar alltså det Weberska systemets tre huvudharmonier på stegen I, V och IV, de med hjälptecken försedda funk-tionsbokstäverna hos Riemann motsvarar Webers bitreklanger på stegen II, III, VI och VII. (Notexempel b.) Som en komplettering av den Rie-mannska harmonianalysen behöver här endast nämnas: = anger omtydning från en funktion i en tonart till en funktion i en annan vid *modula-tion, ( ) anger *mellankadens. varvid de inom parentesen angivna funktionerna inte gäller huvudtonarten utan en för tillfället till tonika upphöjd klang av annan funktion. Om denna funktionsbokstav står inom [ ] är denna bitonika underförstådd och existerar endast som en förutsättning för mellankadensen, *ellips. *Växel-dominant angives med . Genomstru-ken funktions- L klangbokstav betyder, att primen är bortfallen; genom-struken intervallsiffra, att motsvarande ton saknas i klangen. Klangens basläge framgår om basens intervall-siffra sättes under klang-1. funktionsbokstaven. (Notexempel c.) Riemanns analyssystem har bildat utgångspunkten för en rad senare system för h. a., t. ex. hos J. Schreyer (Harmonielehre, 1905), som dock avstår från den del av systemet, som berör underklangsteorien, vidare hos S. *Karg-Elert (Polaristische Klang-und Tonalitätslehre, 1931), som genomför motsatsförhållandet mellan dur och moll vida längre än Riemann. — H. a. är dels en nödvändig komplettering till undervisningen i komposition, dels kan den tjäna som ett viktigt underlag för stilkritiska undersökningar. — Litt.: Utom ovan angivna verk, H. Riemann, Handbuch der Harmonielehre (8 uppl. 1920), Elementarschulbuch der Harmonielehre (2 uppl. 1915), Svensson-Mo-berg, Harmonilära (1933). Harmoniska toner (fra. sons har-moniques) se Flageolett. Harmo'nium, kammarorgel med genomslående tungor, som orgelersättning i hemmet och i små kyrkor oftast med sugluft, för salongsorkes-terbruk (som ersättning för träblås-instrument) med tryckluft. — Litt.: Riehm, Das H., sein Bau und seine Behandlung (3:e uppl. 1897), Mustel, L’orgue espressif ou l’h. (2 bd, 1903), L. Hartmann, Das H. (1912). Harpa (it. arpa, fra. harpe, eng. harp, ty. Har fe), det urgamla, ur musikbågen framgångna instrumen