453 Harpeggio—Hartmann 454 tet, förekom redan hos de gamla egypterna, har sedan medeltiden förekommit i många olika former i Europa (äldsta bevarade exemplar, en anglosaxisk typ från 700-talet, finns i British museum). Som konsertinstru-ment blev den användbar först under 1600-talet i och med uppfinnandet av en hakanordning, varmed var och en av de diatoniskt stämda strängarna kunde hö j as ett halvt tonsteg, varigenom h.-n helt 1. delvis kunde omstämmas, så att spel i olika tonarter blev möjligt. Först omkring 1720 uppfanns emellertid pedalanordningen, vars sju pedaler stod i förbindelse med C-dur-skalans sju toner på sådant sätt, att alla c samtidigt kunde höjas till ciss, alla d till diss etc. Nackdelen med denna anordning — nämligen att spel i b-tonarter blev i det närmaste omöjligt — eliminerades först med dubbelpedalharpan, som uppfanns av Erard c:a 1820. Den är nämligen diatoniskt stämd i Cess-dur och var och en av Cess-dur-skalans toner kunde medelst pedal höjas två halva tonsteg (cess-e-ciss, dess-d-diss etc.). Därmed hade h.-n i princip nått den tekniska nivå varpå den ännu står. Man kan spela i vilken tonart som helst, under spelet modulera från en tonart till en annan, man kan t. o. m. stämma h.-n i ett ackord, som genom glidning med fingret över strängarna (glissando} kan brytas i snabbaste tempo. Däremot saknar h.-n möjlighet att åstadkomma en kromatisk skala i snabbt tempo. Den är och förblir främst ett ackordinstrument och låter sig med fördel användas diatoniskt; kromatik är däremot emot h.-ns natur. Försök att konstruera en kromatisk h. har icke lett till bestående resultat. Med sin söta klang blev h.-n under rokokon ett uppskattat heminstrument (särskilt i England), som emellertid på grund av instrumentets dyrbarhet icke nådde utanför en liten krets. Som generalbasinstrument förekom den endast i undantagsfall (t. ex. hos Händel), som kammarmusikinstrument var den vanligare, särskilt tillsammans med flöjt, i vilken egenskap den även uppträder som konsertant instrument hos Mozart. I symfoniorkes- Harpa. tern infördes den först av högromantikerna (fr. o. m. Berlioz); i operaorkestern var den redan långt före Wagner ett ordinarie instrument. — Litt.: H. J. Zingel, Harfe und Harfenspiel vom Beginn des 16. Jahr-hunderts bis ins 2. Drittel des 18. Jahrhunderts (diss. 1932), M. A. Clark, How to play the harp (1932), R. Ruba, Storia delFarpa (I, 1911). Harpeggio se Ar p eggi o. Harpsichord (eng.) cembalo. Harris, Roy, f. 1898, nordamerikansk tonsättare, studerade i Amerika för bl. a. Farwell och Bliss, samt från 1925 för Nadia Boulanger i Paris, har komponerat orkesterverk, av vilka tredje symfonien (1938) och uvertyren When Johnny comes marching home är framförda i svensk radio. Harrison, A n i t a, f. 1/9 1902, eng-elsk-svensk pianist, utbildades vid Royal academy of music i London 1918—22 och studerade för E. von Sauer i Dresden 1926. Fru H. har konserterat i England (sedan 1920), Prag och Berlin samt i Stockholm, Göteborg och svenska landsorten både med egna pianoaftnar och som solist med orkester. Genom giftermål är hon sedan 1927 svensk medborgare. Hartmann, dansk musikersläkt härstammande från den tyskfödde