463 Haydn 464 kammarmusik pä beställning från England, 1773 var han bekant i Italien och 1779 levererade han sex symfonier till *Concert spirituel i Paris. Även Jesu sju ord på korset (stråkkvartettversionen) tillkom på beställning från utlandet (domkapitlet i Ca-diz). Efter att tidigare ha avböjt flera inbjudningar till England reste han 1790 till London som symfonidirigent. Här stannade han till 1792 men företog en ny resa 1794—95. För London komponerade han sina tolv märkligaste symfonier och då han 1791 blev hedersdoktor i Oxford, spelades den (1788 komp.) s. k. Oxfordsymfonin. H. blev förebilden för flera generationer av sin samtids tonsättare, formellt även för den tidigare romantikens. Även om han inte ensam har skapat stråkkvartetten ss. konstform, lyckades han dock genom den förverkliga de högsta konstnärliga intentioner. De tidigaste kvartetterna (som han f. ö. själv kallade notturni) är synnerligen enkla till sin struktur. Melodiföringen är huvudsakligen anförtrodd första violinen, baslinjen vio-loncellen. För de rytmiskt och harmoniskt utfyllande mellanstämmorna svarar andra violin och altviolin. H:s roll i den fortsatta utvecklingen blev att frigöra stämmorna från dessa traditionella funktioner samt att ge yttersatsernas genomföringsdelar en dramatisk utformning med tillhjälp av en ofta djärv harmoniutveckling och ett till dramatisk stämning syftande tematiskt arbete. Det var på denna punkt M o z a r t ingrep i utvecklingen i sina Haydn tillägnade 6 stråkkvartetter (1782 ff.), där den av H. redan utbildade kvartettstilen ytterligare fullkomnades, bl. a. genom insmältning av polyfona episoder i sonatformen. H. hade tidigare strängt hållit polyfon och homofon stilart åtskilda. Han avslutade visserligen gärna sina tidigare kvartetter med en fuga, dock utan att bryta stilen inom satsen. I sina sista kvartetter inför han emellertid gärna fugaton i de principiellt homofona sonat-, rondo-och dansformerna (jfr ”Lärkkvartet-ten”). I symfonin anslöt sig H. till den av mannheimskolan utbildade formen, som han efter mönstret av Monn (1745) utökade med en menuettsats. Som instrumentatör var H. visserligen inte den förste, som ersatte barockstilens fasta concertinogrupp med mot orkestertuttit kontrasterande solistgrupper av växlande sammansättning. Men han behandlade den nya orkesterstilen med en fantasi som ingen före honom. Som operakomponist har H. saknat betydelse för eftervärlden men hans sångspel Der neue krumme Teufel nådde dock popularitet under H:s egen tid. Han skrev sammanlagt 24 operor. Större betydelse har hans 6 mässor och de båda oratorierna från hans ålderdom, Skapelsen (1799) och Årstiderna (1801). Här bjuder H. visserligen inte någonting formellt nytt men han har fyllt den av Händel redan tidigare fulländade formen med ett nytt musikaliskt liv av största skönhet, djärvhet och innerlighet. H. hör liksom Schütz, Verdi, Beet-hoven och César Franck till de mästare som utvecklade sig under hela sitt liv fram emot en allt större fulländning. Först i 70-årsåldern förlorade han sin förmåga av självförnyelse och arbetskraft och konstaterade själv på sina visitkort från de sista åren; Hin ist alle meine Kraft. Romantiken såg i H. den naive, prudentlige och humoristiske ”fader Haydn”, ett bindestreck mellan barockmästarna och Gluck å den ena sidan och Mozart och Beethoven å den andra. Och naiv var han, men hans uttrycksregister sträckte sig från den friskaste livsglädje, som ibland kunde närma sig den burleska komiken till de mest förandligade, överjordiska, patetiska och lidelsefulla stämningar. Hans liv förflöt lugnt och borgerligt trots den hovmiljö, i vilken han tillbragte största delen av sitt liv. Dessa lugna yttre förhållanden uteslöt emellertid inte personliga svårigheter som förbittrade hans liv. Hur många symfonier Haydn har skrivit kan inte preciseras då flera av dem som nyligen dragits fram i ljuset av Ad. Sandberger anses oäkta. I alla händelser torde det vara betydligt flera än 100. Av dessa är de 12 Londonsymfonierna från början av 1790-talet särskilt anmärkningsvärda.