461 Hautbois—Haydn 462 konserterna i Frankfurt a/M., från 1910 för de filharmoniska konserterna i Hamburg och samtidigt för Blüthnerorkestern i Berlin, blev 1920 direktör för musikakademin i München (senare även president och Ge-heimrat, 1925 hedersdoktor i Kiel) och dirigent för orkesterföreningen därstädes och var dessutom ordförande i Allgemeiner deutscher Musik-verein, tills han 1938 drog sig tillbaka från sina befattningar. Som komponist är han utpräglad högromantiker, stilistiskt besläktad med B. Strauss och Mahler, etiskt kanske snarare med Bruckner. Han har komponerat operorna Helfried (1889) och Zinnober (efter E. T. A. Hoffmanns Klein Zaches, 1898), de symfoniska orkesterverken Dionysische Fantasie (1899), Barbarossa (1900), Wieland der Schmied (1904), Natursinfonie (med slutkör, 1911), Aufklänge (variationer över en barnvisa, 1919), körverk med orkester och a cappella, sånger med piano och med orkester m. m. Han har även publicerat en biografi över sin förste svärfader Al. Ritter (1907), Betrachtungen sur Kunst (1921) samt har utgivit Wag-ners brev till Julie Ritter (1920). Hautbois [åboa'] (fra., ”högt trä”), se Oboe. Haute-contre [åt-kå'tr] (fra.), hög tenor. Havemann, Gustav, f. 15/3 1882, tysk violinist, utbildades av bl. a. * Joachim vid musikhögskolan i Berlin, blev 1905 hovkonsertmästare i Darmstadt, blev 1911 lärare vid konservatoriet i Leipzig, 1915 konsertmästare vid hovkapellet i Dresden och 1920 professor vid musikhögskolan i Berlin. Med sin stråkkvartett (H., Kniestädt, Mahlke och Steiner) har han med framgång verkat för samtida kammarmusik. Haydn, Franz Joseph, f. 31/3 1732 i Rohrau (Burgenland), d. 31/5 1809 i Wien, den nya instrumentalstilens förste store mästare. Som korgosse i Hainburg upptäcktes han 1740 av kapellmästaren vid S:t Stephan i Wien J. G. Reutter, som anställde honom i sin kör. Under åren som korgosse torde H. ha erhållit en grundläggande musikutbildning — han kompo- Siegmund von Hausegger. nerade redan nu en mässa — men var för övrigt antagligen självlärd som komponist. Vid målbrottets inträde blev han entledigad till förmån för sin yngre broder Michael *H. Under flera år levde han nu i stor nöd ss. dansmusiker och musiklärare i Wiens borgerliga familjer. Något bättre blev hans ställning sedan han lärt känna *Porpora, som anställde honom som ackompanjatör för sina sångelever. Han komponerade under denna tid musik för folkliga teatrar och för sina elever pianosonater i Ph. E. Bachs stil. Flera av dessa sonater gick f. ö. ut i tjuvtryck, som spridde sig ända till Frankrike, Holland och England. Sin första stråkkvartett skrev han 1755 för en mecenat och blev 1759 engagerad ss. kapellmästare hos greve Morzin i Böhmen, för vilken han komponerade sin första symfoni. Från 1761 var han andre och från 1769 förste kapellmästare hos furst Ester-håzy i Eisenstadt. Här stannade han till dennes död 1790, då han slutgiltigt flyttade till Wien, där han tidigare ofta vistats. Under Eisenstadt-tiden utvecklade han såväl den enkla tresatsiga sinfonian till den klassiska symfonin som den folkliga serenaden för fyra stråkinstrument till den ädlaste av de instrumentala formerna, stråkkvartetten. Tidigt vann H. ryktbarhet även utanför Österrike. 1765 skrev han