477 Henneberg—Herbert 478 Henneberg, Richard, 1853—■ 1925, tysk-svensk dirigent och komponist, sjöng som gosse i Berliner Dom- und Opernchor, var elev av W. Rust, reste från 1870 som ackompan-jatör åt bl. a. IT. Wieniawski, var vid början av 1870-talet även repetitör vid italienska operan i London, 1873 —75 dirigent för Harmonien i Bergen, kapellmästare med eget operasällskap i Stockholm, vid Nya teatern från 1875 med verk som Trubaduren, Judinnan, Tsar och timmerman, Tann-häuser m. fl. operor, var engagerad vid Mindre Teatern från 1878 och vid Kungl. Teatern 1885—1907 (hovkapellmästare 1894), ledde senare de populära konserterna i Berns och var från 1912 dirigent vid Malmö konserthusorkester. Som orkesterledare lär II. ha varit temperament sfull och utrustad med ett ovanligt musikaliskt minne. Han har i romantisk-klassicistisk stil komponerat den komiska operan Drottningens vallfart (1882) samt musik till Ibsens Brand, Strindbergs Lycko-Pers resa m. m., baletten Undine och annan scenmusik. Henrik (kung H.), basparti i Wag-ners opera *Lohengrin. Henriques [-ri'kes], F i n i, 1867— 1940, dansk violinist och tonsättare, var i Köpenhamn elev till Tofte i violinspelning och Johan Svendsen i komposition, studerade 1887—90 vidare vid musikhögskolan i Berlin för Joachim m. fl., företog senare studieresor till Berlin, Dresden, Leipzig och Wien, var 1892—96 violinist i Det kongelige Kapel och levde sedan dess som konserterande violinist, pedagog och lärare i Köpenhamn. H. var till kynnet en äkta dansk och hade som sådan sinnet öppet både för det specifikt danska och det som rörde sig ute i Europa. Hans formella förebilder var tysk romantik och stundom även fransk impressionism, men tonfallet var danskt. Han har skrivit operan Stærstikkeren (1927), baletter och annan scenmusik, två symfonier (båda i C-dur) och andra orkesterverk, kammarmusik (stråkkvartett a-moll, pianotrio op. 31 G-dur, violinsonat op. 10 g-moll, violinsvit, kammarduetter för två violiner och piano op. 47 m. m.), Romanze för violin och orkes- Fini Henriques. ter op. 12, svit för oboe och orkester op. 13, talrika sånger och pianostycken. — Litt.: Sigurd Berg, F. H. (1943). Henselt, Ad o 1 f (von),1814—1889, sydtysk pianist och komponist, var i Weimar Hummels pianoelev och lärde i Wien teori hos Sechter, reste från 1836 som pianovirtuos och blev 1838 kejserlig kammarvirtuos i Petersburg (statsråd och adlad). ”H. sjunger vid klaveret som Thalberg, diktar och drömmer som Chopin, frambryter herkuleslikt som Liszt.” Som tonsättare influerad av Schumann, till vars mest talangfulla efterföljare han hörde, har han komponerat en pianokonsert, konsertetyder op. 2, 5 och 13, populära karaktärsstycken, en andra pianostämma till Cramers etyder samt har utgivit C. M. von Webers pianoverk. —-Litt.: La Mara, A. H. (8 uppl. 1911). Herbert [hö'-], Victor, 1859— 1924, irländsk-nordamerikansk tonsättare, studerade vid konservatoriet i Stuttgart, där han senare verkade som solovioloncellist i hovorkestern, kom i samma egenskap 1886 till Tho-masorkestern i New York, senare i A. Seidls orkester, var 1898—1904 orkesterledare i Pittsburg och därefter dirigent för en egen orkester i New York. Han har skrivit orkesterverk (Suite romantique op. 31, sviterna Woodland Fancies, 1901, Columbus,