507 Handel 508 verksamhet på hösten samma år, men redan tre år senare bragtes den att upphöra genom den övermäktiga konkurrensen frånH:s motståndare (bl. a. Porpora och Hasse), som splittrade truppen genom att engagera dess bästa sångkrafter. Denna akademins andra period hade emellertid haft en rad nya mästerverk avH. till resultat: Lotario (1729), Partenope (1730), Poro och Ezio (1731) samt Sosarme och Or-lando (1732). För tredje gången reste H. till Italien för att skaffa nya sångare, men även denna gång hade konkurrentföretaget kommit före och lyckats förvärva krafter som de båda berömda kastraterna Senesino och Farinelli. H. lämnades i sticket av sin förlagsman, tog själv det ekonomiska ansvaret och komponerade en rad nya operor (Terpsichore och Ariodante 1734, Alcina 1735, Ata-lanta, Giustino och Arminio 1736 samt Berenice 1737). Därtill kom nybearbetningar av en rad tidigare verk samt oratoriet Deborah till festligheter i Oxford 1733, ett anthem till prinsessan Annas förmälning 1734, och under fastan 1737 framfördes en nybearbetning av oratoriet Esther (se ovan) och den i Rom 1709 komponerade Trionfo del tempo samt den nykomponerade Alexander’s feast. Därmed var H:s krafter uttömda. Han drabbades av ett slaganfall, som förlamade hans högra sida, men underkastade sig en kur i Aachen, som på kort tid återställde honom. Samtidigt hade konkurrentföretaget gått över styr, och H:s tidigare förläggare samlade spillrorna av de båda teatrarna och öppnade hösten 1737 på nytt med H:s Faramondo och Ser se (Xerxes); därmed var företaget emellertid ånyo ekonomiskt undergrävt. För H. återstod endast att med tillfälligt lediga krafter uppföra de nykomponerade operorna Giove in Argo, Imenio och Deidamia samt oratorierna Saul, Israel och L’allegro, il pensieroso ed il moderat o. Åren närmast före 1740 tillkom även en rad av H:s märkligaste instrumentalverk ss. 12 sonator för violin (flöjt) med generalbas, 13 triosonater för 2 violiner (oboei-1. flöjter) med generalbas, de 6 oboekonserterna, de 20 orgelkonserterna, de 12 concerti grossi, 5 andra orkesterkonserter samt de bekanta klaver- och orgelverken (sviter, fugor m. m.). Och så följde 1742 det verk, som mer än något annat skulle bära H:s namn över världen: Messias (Messiah). Den komponerades på 24 dagar och uppfördes f. f. g. i Dublin 13/4 1742, året därpå i London och från 1772 över hela den musikaliska världen (1786 i utdrag i Stockholm). Med Messias inleddes raden av H:s märkligaste oratorier: Samson (1742), Semele (1743), Herakles och Belsazar (1744), kantatoratoriet till firande av segern vid Culloden (1745), Judas Macca-beus och Joseph (1746), Josuah och Alexander Balus (1747), Theodora och Salomo (1748) samt slutligen Jephta (1752). Redan vid tillkomsten av detta verk var H. i det närmaste blind, dock ledde han fortfarande sina oratorier från orgeln ända till det sista uppförandet av Messias, som ägde rum en vecka före hans död. Fullt medvetet uppsög H. stilimpulser från alla håll. Uppfostrad i den thüringska orgelskolans anda kom han tidigt i personlig beröring med mästare som J. Ph. Krieger och Tele-mann, lärde emellertid redan på genomresa i Hannover 1703 känna Ago-stini Steffani och genom honom såväl den venetianska som den tidigare neapolitanska operastilen och den franska operaskolan (Lully). I Hamburg fick han genom den erfarne Mattheson starka intryck av den samtida musiken i dess olika yttringar och kunde naturligtvis inte undgå inflytande från Keiser (och i andra hand från Kusser). Trots de förkänningar av den italienska musiken han erhållit genom Steffani och Keiser måste vistelsen i Italien (personliga intryck av bl. a. de båda Scarlatti, Corelli m. fl.) ha varit något av en uppenbarelse för honom. Kantigheterna i den tyska orgelskolans melodik fick vika för italienskt bel canto och det relativt formfattiga klangspråket för den af-fektiva neapolitanska harmoniken. I London upptog han likaledes med full avsikt element ur den nationella stil, som grundlagts redan av John of Dunstable 300 år tidigare och som fått sitt fullödigaste konstnärliga uttryck