509 Høeberg—Högfeldt-Larka 510 hos Henry Purcell, som vid H:s ankomst till London varit död i 15 år. Alla dessa impulser smälte hos H. samman till en enhetlig stil. Han skummade bort slagget och behöll endast det pura guldet. När det gällde att utnyttja sina förebilder var H. enligt tidens sed f. ö. ganska fördomsfri. Han begagnade ofta melodiska uppslag från samtida italienska tonsättare men gav dem en ädel utformning och en äkta personlig stil, som är omisskännlig. Hans tonspråk är klart, genomskinligt och utan spår av barock svulst. Han förblev ogift under hela sitt liv, vilket icke hindrar, att han ”i sina operor och oratorier är en underbar skildrare av ädel kvinnlighet” (H. J. Moser). I jämförelse med J. S. Bach är han den mera apolli-niske. Han är mera begränsad i sin uttryckssfär och saknar medel för uttryck av det demoniska, det dionysiska och det komiska. Trots sin starka förankring i den neapolitanska stilen förfaller han aldrig till känslosamhet. En kraftnatur, sund till själ och kropp, bröts han visserligen vid 54 års ålder efter en mångårig ständig överansträngning för en kort tid ned av en hjärnblödning. Med övermänsklig viljestyrka lyckades han övervinna sviterna efter sjukdomen (under konvalescensen skrev han de 12 concerti grossi) och skapade från sitt femtiosjunde till sitt sextiosjunde år de verk, som framför hela hans övriga produktion skulle komma att leva inför eftervärlden. — Hans rättrådighet och karaktärsstyrka har aldrig blivit ifrågasatta, och hans mänskliga svagheter inskränkte sig veterligen till ett häftigt humör och en stark benägenhet för bordets njutningar. — Litt.: Grundläggande är Er. Chrysander, H. (1 1858, 2 1860, 3 1867), som emellertid slutar med 1740. Fr. Chr. redigerade också sam-lingsupplagan av H:s verk (100 bd, 1859—94, därtill som supplement några av de av H. begagnade kompositionerna av Erba, Urio, Stradella, Clari och Muffat). W. Barcley Squire utgav 1927 en katalog över H.-auto-graferna i Library of the King, numera i British Museum. Av moderna verk om H. må anföras R. Rolland, H. (i Maitres de la musique, 1910, sv. övers. 1919); Newman Flower, G. F. H., his personality and his times (1923. ty. övers. 1925), H. Leichten-tritt, H. (1924, ty.) En i sitt slag utmärkt karakteristik i skönlitterär form (fastän historiskt ej tillförlitlig) finns i Stefan Zweigs Odödliga ögonblick (sv. övers. 1938). Høeberg [hö-], Georg, f. 1872, dansk dirigent. Han var violinist i Det Kgl. Kapel 1897—1901, lärare i violin vid konservatoriet 1900—14, dirigent i Dansk Koncertforening 1910—-14 och kapellmästare vid Det Kgl. Theater 1914—30. Han har tidigare ofta gästdirigerat i Stockholm och Göteborg. H. har även framträtt ss. komponist med operan Et Bryllup i Katakomberne, en symfoni och andra orkesterverk, kammarmusik, sånger m. m. Høffding, Finn, f. 10/3 1899, dansk tonsättare och teoretiker, studerade för Knud *Jeppesen i Köpenhamn och för Joseph *Marx i Wien, har under intryck av Nielsen i modern nationell dansk stil komponerat operan Kejserens nye Klæder, symfonier och annan orkestermusik, kammarmusik (stråkkvartetter m. m.), musik för amatörensembler, sånger m. m. Han har även skrivit en Harmonilære (1933). Högberg, Johan Erik, f. 8/5 1869, dirigent, blev efter avlagd examen vid konservatoriet i Stockholm 1894 utnämnd till musikdirektör vid Kronobergs reg:te 1898 och företog med denna kår turnéer till Tyskland 1902 och U. S. A. 1908. 1909—32 var han musikdirektör vid Flottan (turnéer i U. S. A. 1926 och England 1931) och vann stor popularitet som dirigent för militärkonserterna på Skansen från 1909. 1932 publicerade han sina memoarer: En kronans musikant. Högfeldt-Larka, Ebba, f. 12/10 1S94, operasångerska (mezzo), studerade bl. a. för Oscar Lej dström vid konservatoriet i Stockholm, för Gillis Bratt och för Mad. Cappiani i London och debuterade 1919 vid Kungl. Teatern, där hon var engagerad till 1928. Till hennes roller hörde Delila