535 Jazz 536 Jazz (Hot). Teckning av Covarrubias. Jazz (amer., ”hets”), den. dans-musikaliska stilart, som från negerkvarteren i de amerikanska storstäderna under första världskriget spred sig i U. S. A. och. efter krigsslutet kom till Europa. Sitt melodimaterial fick j.-en dels från andliga negersånger (negro spirituals) och syd statliga plantage songs men också från skotska och irländska sjömansmelodier, ofta av pentatonisk typ. Rytmen är synkoperad, vilket ytterligare fram-häves genom tillfälliga förskjutningar i melodistämman (”patetiska anti-cipationer”) i förhållande till det maskinmässigt dunkande ackompanjemanget. Melodierna varierades im-provisatoriskt, för ett 1. flera polyfont förda soloinstrument (hot och busking) över det tämligen stereotypa ackompanjemanget (jam-session). Under inflytande av västerländsk konstmusik av högromantisk 1. impressionistisk stilart förlorade j.-en under 1920-talet delvis sin fränt im-provisatoriska karaktär, den spelades ”straight” efter noter och sentimen- taliserades (eng. sweet). Denna från europeisk synpunkt mera kultiverade men samtidigt också banaliserade j. drevs till en viss konstnärlig höjd av komponister som . P. Whiteman, E. Grofé, I. Berlin m. fl. och blev konsertmässig genom Gershwin samt fick stor betydelse inom den europeiska operetten (Lehår, Kål-mån m. fl.). Som en reaktion mot denna sweetstil uppträdde en rad j.-musiker av negerextrak-tion ss. Duke El-lington, L. Armstrong m. fl. som skapade den j.-stil, som brukar kallas swingmusic, som visserligen återgår till den tidigare j.-ens improvisatoriska stil men samtidigt är mera elastiskt glidande, mindre rått bullersam än den tidigare hotstilen. Typisk för j.-ens spelstil är — utom de redan nämnda rytmförskjutningarna — överpressningen av biåsinstrumenten, vilket ofta medför svävande intervaller i melodiken. Dessa svävningar mellan stor och liten ters resp, stor och liten septima medför starkt sensuella och rått naturalistiska verkningar. — I den modernistiska konstmusiken har j.-element upptagits (utom av den redan nämnde Gershwin) av amerikanska komponister som G. Antheil och A. Copland samt redan tidigt av Hindemith (pianosviten 1922), Stravinskij, Krenek (j.-operan Johnny spielt auf), K. Weill, H. Rosenberg (Resan till Amerika) m. fl. Hos de flesta av dessa synes emellertid j.-inslagen snarare vara av parodisk art än ett sökande efter nya uttrycksmöjligheter. — Litt.: N. Hellström, Jazz (1940, med bibliografi); N. Castegren, J.-en på avvägar (i MV ärg. 1 1945 nr 1).