565 Kantele—Karakteristiska dissonanser 566 tiska experiment (se Nuova mn-si c h e) och hade en starkt dramatisk prägel. I dess mest utpräglat dramatiska form fick den nästan karaktären av en dramatisk soloscen. Den profana k.-en för soli, kör och orkester har fr. o. m. romantiken kommit att huvudsakligen användas som tillfällighetskomposition vid högtidliga tillfällen, t. ex. Beethovens Der glorreiche Augenblick (vid Wienkon-gressen 1814—15). Bland svenska tonsättare av kantater må nämnas J. A. Josephson (vid Upsala universitets 400-årsjubileum 1877 till V. Rydbergs berömda text), W. Stenhammar (vid Stockholmsutställningen 1897), W. Peter son-Berger (bl. a. vid operajubileet 1923), H. Alfvén (vid reformations-jubileet 1917 m. fl.), K. Atterberg (vid konserthusets invigning 1926) o. a.— Litt.: C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932, avsnittet Från motett till kantat), E. Schmitz, Geschichte der weltlichen Solokantate (1914), F. Rieber, Entwicklung der deutschen geistlichen Solokantate (diss., 1925), H. J. Moser, Geschichte der deutschen Musik II (5 uppl. 1930, Von der Mo-tette zur Kantate). Ka'ntele, finsk cittra med 12 å 19 strängar i diatonisk stämning, är långsmal, förekommer i Karelen, Sa-volaks, Estland (Kannel) och Litauen (Kankles), omtalas redan i Kalevala. K. förekommer även som stråkinstrument. — L i 11.: A. O. Väisänen, K. ja jouhikkosävelmiä (K. och dess melodier, 1928). Ka'ntor (lat.), ”sångare”, i lutherska kyrkor ledare av församlings-sången 1. kyrkokören. Jfr vidare T. Norlind, Allmänt Musiklexikon (1916), Latinska skolsånger (1909), Vadstena klosters veckoritual (1907) och Svensk musikhistoria (1901). Kapell (av lat. och it. cap(p)ella), tidigare sångkör i kyrka (kapell, därav a cappella-sång) , övergick under 16-och 1700-talen till att bli benämning på instrumentalensemble, användes numera dels i sammansättningar som benämning på en sedan århundraden existerande orkester (hovkapellet, akademiska kapellet etc.), dels som benämning på mindre orkester, t. ex. ty. Kantele. Kurkapelle, teaterkapell, restaurant-kapell etc. Kapellist, medlem av kapell, till ca 1700 ofta vokalt, numera alltid instrumentalt. Kapellmästare (it. maestro di cap-pella), ledare av ett kapell, dirigent. Kapri's se 0 a p r i c c i o. Ka'rajan, Herbert von, österrikisk dirigent, f. 1908, var 1929—34 kapellmästare vid operan i Ulm, sedan i Aachen (generalmusikdirektor) men dirigerar vid sidan därav sedan 1938 även vid Staatsoper i Berlin, från 1940 även symfonikonserterna. Karakteristiska dissonanser kallar man sådana fasta dissonansbildningar, som är karakteristiska för en viss *funktion inom tonarten. Denna för funktionen karakteristiska verkan erhålles genom att man till *dominant-klangen fogar subdominantiska beståndsdelar 1. till *subdominanten fogar dominantiska beståndsdelar. De viktigaste k. d. är *dominantseptim-ackordet (notex. a), * mollsubdominant med underseptima (notex. b), lilla *do-minantnonackordet (notex. c), vilka kan förekomma i såväl dur som moll, samt dursubdominantackordet med sext (notex. d) och stora dominant-nonackordet (notex. e), vilka endast kan förekomma i dur. K. d. förekommer ofta med utesluten prim, varigenom de ackordformer uppstår, som enligt äldre terminologi kallas *förmin-