563 Kammarmusikföreningen—Kantat 564 levande Dohnanyi, Schnabel, Paur och Edm. Fischer. Kammarmusikföreningen i Stockholm var verksam 1911—27 och gav årligen ett 10-tal konserter. Den grundades på initiativ av Sven Kjellström och E. Lidforss. Kammarton, före fastställandet av tonen a till 435 dubbelsvängningar i sekunden som normalton var k. den överenskomna utgångstonen (a) för orkester- och kammarmusik; motsatsen var lcörton, som gällde för kyrkomusik. Den absoluta höjden för såväl k. som körton har växlat betydligt under tidernas lopp. — Lit t.'. Histo-ry of musical pitch (1877—81, ty. utdrag i Vierteljahrschrift für Musik-wissenschaft, årg 4). Ka'non (gr., bl. a. ”rättesnöre”) var hos de gamla grekerna namnet på *monokordet; i den bysantinska kyrkomusiken betydde k. en odecykel. Numera användes ordet k. endast ss. term för den strängaste formen av kontrapunktisk imitation. Ursprungligen en folklig form och som sådan belagd redan på 1240-talet (jfr *S om-markanon) nådde den kanoniska imitationen en viss konstnärlig utveckling i *ars novas sällskapsvisor på 1300-talet och benämndes då caccia, *fuga, rota och rondellus. Sin första konstnärliga höjdpunkt nådde k. hos nederländarna under 1400- och 1500-talen ss. klangsymboliskt uttrycksmedel men drevs också in absurdum och blev ofta rena räknekonster. Den vanligaste k. är den enkla skol-och skämtk. i prim 1. oktav, som vanligen är en oändlighetsk. (canon in-finitus 1. perpetuus) och oftast noteras på ett system med insatstecken för angivande av de olika stämmornas inträde. Av mera komplicerade arter märkes främst k. i andra intervaller än prim och oktav. För att undvika en stereotyp modulationsordning genom kvintcirkelns alla tonarter, vilket endast brukar förekomma i k. med en viss tonsymbolisk tendens (cirkel-k.), måste en sådan k. göras fri så tillvida, att heltonssteg kan besvaras med halvtons steg etc. Av andra mera komplicerade k.-arter må här anföras k. i motrörelse (c. moto con- trario), ”kräftkanon” (c. cancrizans), där svaret erhålles genom att temat läses baklänges, k. i förstorade 1. förminskade notvärden (c. per aMgmenta-tionem och c. per diminutionem), spegelkanon etc. Andra viktiga k.-former är dubbelkanon med två samtidigt förda kanon, vidare koralkanon, som antingen kan vara utformad med koralmelodin som *cantus firmus 1. med själva koralmelodin kanonmässigt utformad. Ofta beledsagas k. med fria kontrapunktiska 1. homofona stämmor (ss. i Bachs A-dursonat för violin och klaver, sats 3,1. César Francks A-dursonat för violin och piano, sats 4). — Lit t.-, (historisk) Fr. Gennrich, Formenlehre des mittelaltl. Liedes, s. 80 ff. (1932); O. Klauswell, Die hist. Entw. des mus. Kanons (diss. 1874); (satsteknisk) B. Ziehn, Kanonische Studien (1912); H. Riemann, Lehrb. des Kontrapunkts, s. 195 ff. (3 uppl. 1913); A. Ch. Benson, The Canon (1928). Kantat, cantata (it. = ”sångstycke” i motsats till *sonata ”instrumentalstycke”). Kyrkok.-en, con-certo sacro 1. concerto da chiesa, uppkom under den tidiga barocken (1600-talets förra hälft) genom sönderfall av motetten i skilda mot varandra kontrasterande satser, i den evangeliska k.-en ofta utmynnande i och interfolierande koral. Kontrasten erhölls genom växling i taktart, tempo, besättning och faktur. Texten i dessa kyrkok.-er var oftast parafraserade bibeltexter. Körerna utformades ofta i *motettens 1. t. o. m. *fugans form, solopartierna i *recitativ och *arior. Beledsagningen var i motsats till motetten alltid instrumental, i körerna ofta orkestral, i solopartierna generalbasmässig, stundom med ett 1. två obligata instrument (flöjt, oboe, oboe d’amore, oboe da caccia, viola da gamba etc.). Omfånget kan växla från en soloaria med koral till monumentalkompositioner av oratoriets 1. passionens typ. Den världsliga k.-en kunde ha lyriskt 1. humoristiskt innehåll, ja t. o. m. dramatiskt. Solok.-en odlades huvudsakligen i Italien, vanligen till profan text, och utgick från Florensskolans drama