569 Kaspar—Kempff 570 drottning Ulrikas bekostnad, hade uppträtt offentligt redan som 13-årig, debuterade 1778 i Naumanns Amphion på Kungl. Teatern. Han gjorde uppmärksammade gästspel i Berlin 1778, i London och Paris. K. var en av det gustavianska tidevarvets största svenska sångare. Han fick 1791 hovsekreterares titel och blev senare förste hovsångare. På hans grav på kyrkogården i Lovö lät Karl XIV Johan resa ett minnesmärke. — K. var gift med den polska sångerskan Ma-riane Sophie Stepnowska (1753—■ 1848), som var engagerad vid Kungl. Teatern 1782—1803 och även framträdde som harpist. Deras dotter Sofia K. var gift med balettmästaren Tag-lioni och moder till dansösen Marie T. ■—- Litt.: Fr. Hedberg, Svenska operasångare (1885), F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms teatrar (1866), Joh. Flodmark, Stenborgska skådebanorna (1893), Erik Åkerberg, Musiklivet inom Par Bricole (1910). Kaspar, basparti i Webers opera *Friskytten. Kassation, CassazioneseDi-vertimento. Kastanjetter (efter it., ”små kastanjer”), spanskt och syditalienskt slaginstrument bestående av två löst sammanbundna träskivor fästade vid tummen, användes för att markera rytmen i danser som *bolero, *fan-dango, * saltar ello etc. Kastratsångare, män berövade sin manbarhet för att även i mannaåldern få behålla sin sopran- 1. altstämma, oaktat hela den övriga stämapparaten (alltså så när som på struphuvudet) utvecklat sig i vanlig ordning. Rösten fick på detta sätt mansröstens styrka och resonans och skilde sig därför avsevärt från kvinno- och gossrösten. Åtminstone från 1560-talet hade k. tillträde till påvliga kapellet i Rom. Däremot avstod den evangeliska kyrkomusiken principiellt från k. Sin tekniska höjdpunkt nådde kastrat-sången med venetianska och neapolitanska operaskolorna men förlorade fr. o. m. romantiken sin betydelse. De mest berömda k. var Farinelli (1705— 39), Senetino (1680—1739), Bernacchi (1685—1756), Caffarelli och Crescen-tino. — Litt.: F. Haböck, Die Ka- Christoffer Christian Karsten. Kopparstick av Queneder. stråten und ihre Gesangkunst (1927) och Die Gesangkunst der Kastraten (1923), G. Monaldi, Cantati everati celebri (1921). Kayser, Heinrich Ernst, 1815—1888, betydande tysk violinpedagog, var 1840—57 violinist vid operaorkestern i Hamburg. Av hans talrika violinpedagogiska arbeten är hans etyder op. 30 ännu oundgängliga som förstudier till Kreutzers etyder. Kayser, Leif, f. 1919, dansk tonsättare, studerade 1936—41 vid konservatoriet i Köpenhamn och 1941 komposition för Hilding Rosenberg och dirigering för Tor Mann i Stockholm, är sedan 1937 organist vid S:t Ansgars Kirke i Köpenhamn, har komponerat 2 symfonier (nr 1 f. f. g. vid nordiska festkonserterna i Göteborg 1939) och andra orkesterverk, pianostycken m. m. Kellgren, Johan Henrik, 1751 ■—1795, den store diktaren, har haft ett icke ringa inflytande på svensk musikutveckling genom sin anslutning till Glucks musikdramatiska idéer. Han skrev även en rad operatexter, av vilka Gustaf Wasa (1786) tonsattes av Naumann, Gustaf Adolph och Ebba Brahe (1788) av Vogler och Aeneas i Carthago (1799, postum) av Kraus. — Litt.: R. Engländer, J. M. Kraus und die gustavianische Oper (1943). Kempff, Wilhelm, f. 1895, tysk pianist och tonsättare, utbildades bl. a.