579 Kjerulf—Klarinett 580 Halfdan Kjerulf. fortsatte den verksamhet, som tidigare hade påbörjats av Aulinska kvartetten att skapa en kammarmusik-kultur i vårt land. Den företog årliga turnéer över hela Sverige samt kon-serterade dessutom i Danmark och Tyskland. Kjerulf, Halfdan, 1815—1868, norsk tonsättare, bedrev juridiska studier vid universitetet i Kristiania men övergick 1840 till musiken, studerade från 1847 för Arnold i Kristiania och 1850—51 på offentligt understöd för Richter i Leipzig. Eftei-återkomsten till hemlandet verkade han först som pianolärare, stiftade 1857 tillsammans med J. G. Conradi ”Abonnementskoncerterne”, för vilken han även blev en av dirigenterna. Från denna post måste han emellertid redan efter ett par år av hälsoskäl träda tillbaka och ägnade sig sedan helt åt komposition. — Som tonsättare var han helt och fullt lyriker. Med Mendelssohn och Schumann som formell förebild skapade han i folkvisans anda den norska romansen, som hos honom har en blidare, mindre djärv prägel än hos Grieg och de moderna norrmännen. Hans produktion är till allra största delen ägnad vokalmusiken. Av hans romanser lever ännu icke så få (Mit hjerte og min lyre, Synnöves sang, Ingrids vise, Nökken m. fl.) och bland manskörsångerna åtnjuter fortfarande åtmin stone Brudefærden i Hardanger, Solvirkning, Serenade ved strandbredden och ytterligare några stor popularitet. — Litt.: Aimar Grönvold, Norske Musikere I (1883); J. G. Conradi, Musikens Historie (1878). Klami, Uuno, f. 1900, finsk tonsättare, studerade komposition vid konservatoriet i Helsingfors, i Paris (Florent Schmitt) och i Wien, har komponerat scenmusik (bl. a. till A. Kivis Sockenskomakarna), orkesterverk (Symphonie enfantine, Karelsk rapsodi, II av sbilder), en pianokonsert (En natt på Montmartre) m. m. Klang, samtidigt klingande ton-kombination, som bildar en svävnings-fri, klanglig enhet (konsonant k.), finnes endast i två principiellt olika former, nämligen som durklang (prim, stor t ers och ren kvint uppåt räknat) och mollklang (prim, stor ters och ren kvint nedåt räknat). Jfr Ackord. Klangsläktskapen är beroende av antalet gemensamma toner mellan klangerna och f. ö. arten av de melodiska fortskridningarna mellan klangerna. Jfr Kvintspänning. Klarinett (it. clarinetto, förminsk-ningsform av clarino, trumpetens högsta register), ursprungligen använd ss. ersättning för clarinblåsning-en, som på grund av sina tekniska svårigheter började glömmas bort under högbarocken. K.-en utgjorde en förbättring av den franska chalumeau och uppfanns omkr. 1700 av instru-mentmakaren Chr. Denner i Nürnberg. Den är ett träblåsinstrument med cylindrisk borrning och har enkelt rörblad, fästat vid ett näbbfor-migt munstycke. I olikhet med de ko-niska träblåsinstrumenten (oboe, fa-gott, saxofon och flöjt) verkar k.-en ss. en täckt pipa och blåser därför inte över (se Naturtoner) i andra och fjärde naturtonen utan i tredje och femte, d. v. s. i duodeciman och dubbeloktavens ters. Skillnaden mellan de register, som uppstår om man begagnar instrumentets grundtoner 1. första 1. andra överblåsningsmöjligheten, är mycket påfallande, i det att det lägsta registret har en mycket mörk, nästan demonisk karaktär, det mellersta en klar, genomskinlig men föga genomträngande klangfärg och det översta