581 Klassicism 582 en. spetsig, skarp ocli ytterst genomträngande ton. Solistiskt och i ensemble har man därför stora möjligheter till karakterisering genom registerväxling (se nedanstående notexempel ur Mozarts klarinettkvintett). K.-en blandar sig särskilt väl med flöjter, fagotter och horn, mindre väl med oboer. Dess omfång sträcker sig från e till ungefär g3 (solistiskt ännu högre) efter noteringen. Den förekommer i orkestern huvudsakligen i B och A, den förra med ljusare klangfärg och lättast spelad i b-tonarter, den senare dunklare och mest använd för korstonarter. C-k.-en med dess trivialare klangfärg är numera kommen ur bruk. Däremot användes den höga, skarpt genomträngande Ess-k.-en i militärorkester och i orkester ss. förstärkning av melodilinjen i tuttit 1. för grotesk karakterisering. K. infördes i orkestern under 1700-talets lopp, först i operaorkestern, i symfoniorkestern tidigast hos mann-heimarna, hos Haydn och Mozart först i de sista symfonierna. Den är i den klassiska orkestern alltid dubbelt besatt, i den högromantiska ofta tre- 1. t. o. m. fyrfaldigt. Som soloinstrument förekommer k.-en i konserter av bl. a. Mozart, Weber och Spohr, som kammarmusikinstrument hos Mozart (den berömda k.-kvintetten), Beethoven (pianotrion op. 11, septetten, pianokvintetten op. 16), hos Schubert (ok- Larghetto ur Mozarts Klarinettkvintett (klingar en liten vers lägre). Klarinett och Basklarinett. tetten), Berwald, Brahms, Reger m. fl. Av större k.-typer märkes närmast bask.-en i B och A, som noteras antingen i basklav 1. violinklav, i sistnämnda fall klingar den oktaven lägre än den vanliga B- 1. A-klarinetten. Dess klangliga karaktär överensstämmer med den vanliga k.-ens, fastän den är mörkare, ädlare och mindre genomträngande i de högsta registren. I orkestern användes den dels solistiskt, dels ss. basinstrument för klarinett-flöjtgruppen, dels som basförstärkning i tuttit, dels för att runda av violoncellklangen. Altklarinetten (i F 1. Ess) och det därmed nära besläktade basetthornet har liknande egenskaper som bas-k. Den förekommer emellertid endast tillfälligtvis i orkesterlitteraturen (hos Mozart bl. a. i Requiem, hos Mendelssohn och senast hos R. Strauss i Die Frau ohne Schat-ten). Klassicism brukar man kalla klassiska stildrag i en romantisk epok, klas-sicister är sådana mästare, som under