595 Konsert—Konsertföreningen 596 Gabrieli (1500-talet) till J. S. Bach (1700-talet). En concerto för instrument betyder från 1500-talet detsamma som *ensemble. Från omkring 1650 skiljer man mellan concerti da camera (kammarkonsert) i homofon stil och concerti da chiesa (kyrkokonsert) i polyfon stil. Concerto grosso betyder den besättningsform, där en solistisk grupp (concertino) bryter sig ut ur orkestertuttit (ri-pieno), varmed man vann dels en klanglig och dynamisk kontrast, dels hade möjlighet att åt den solistiska gruppen anförtro mera virtuosmässiga partier. Den flersatsiga *concerto grosso, som formellt kunde ansluta sig till såväl den franska ^uvertyren som den italienska *sinfonian 1. uvertyrsviten, uppkom ca 1680 och odlades från början av italienska tonsättare ss. Al. *Stradella, *Corelli och *Geminiani och övertogs av *Händel och J. S. *Bach (*Brandenburgkon-serterna), vilka gav concerto-grosso-formen dess största konstnärliga fulländning. K.-en för ett soloinstrument med orkester uppkom ss. en sidoform till concerto grosso och ungefär samtidigt med denna. Från G. M. *Bononcini och *Torelli skrev snart sagt alla de stora violinisterna violinkonserter (*Tartini, *Veracini, *Nardini, *Lo-catelli, Geminiani, J. S. Bach m. fl.). Klaverkonserten uppstod genom J. S. Bachs bearbetningar av Wivaldis m. fl. violinkonserter. Formellt anslöt sig solokonserten till den italienska sinfonian, vars satsordning (allegro-adagio-presto) den i stora drag har bibehållit även sedan den med den nya instrumentalstilen vid 1700-talets mitt inom satserna upptog sonatformen i första och rondot i sista satsen. Utom romantikens stora instrumentalvirtuoser, som nästan utan undantag skrev konserter för sina instrument (violinkonserter av *Paganini, *Viotti, *Kreutzer, *Rode, *Spohr, ” Ernst, * Joachim, *Wieniawsky, *Vieuxtemps m. fl., pianokonserter av *Clementi, *Hummel, *Thalberg, *Chopin, *Liszt, *Rubinstein, *Bu-soni, *Rachmaninov o. a.) har märkliga violinkonserter skrivits av Mo-zart, Beethoven, Mendelssolm, Bruch, Brahms, Tjajkovskij, Dvorak, Reger, Sibelius och många andra, pianokonserter av de flesta klassiska och romantiska mästare samt violoncell-konserter av (utom violoncellister ss. *Abaco, *Boccherini m. fl.) Haydn, Schumann, *Volkmann, Dvorak och *Pizzetti. — Litt.: A. Schering, Geschichte des Instrumentalkonzerts (2 uppl. 1927), A. Moser, Geschichte des Violinspiels (1923), H. Daffner, Entwicklung des Klavierkonzerts bis Mozart (1908), H. Engel, Die Entwicklung des deutschen Klavierkonzerts von Mozart bis Liszt (1927), H. Stengel, Das Klavierkonzert von Liszt bis zur Gegenwart (diss. 1931). Konsert 2, offentligt framförande av musik mot inträdesavgift, förekom från 1700-talets första årtionden i London, från 1730-talet i Stockholm, från 1725 i Paris (”Concerts spiri-tuels”), vilka sistnämnda blev mönstret för konsertväsendet i hela Europa. Resande virtuoser hade dock förekommit redan tidigare (John Bull vid början av 1600-talet, Froberger i Paris och London, Westhoff, Biber, Strungk m. fl.). K.-programmen var från början sammansatta med tanke på största möjliga omväxling (under Beethovens tid förekom t. o. m., att man mellan satserna på en symfoni införde en populär uvertyr 1. operaaria) . Först under romantiken började man ta hänsyn till stilistiska och historiska omständigheter vid sammansättning av programmen. Denna tendens har i våra dagar drivits nästan in absurdum med hela Beethoven-, Chopin- etc. aftnar. — Litt.: P. Vretblad, Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet (1918), C.-A. Moberg, Konserter i Stockholm för 100 år sedan (Ur samtidens musikliv, årg. 5 1924, s. 31 ff. och STM årg. 7 1925, s. 46 ff.), S. Walin, Beitr. zur Gesch. der schwed. Sinfonik (1941), E. Hanslick, Gesch. des Kon-zertwesens in Wien (2 bd 1869—70), G. Pinthus, Die Entwicklung des Konzertwesens in Deutschland (diss. 1932), M. Brenet, Les concerts en France sous 1’ancien régime (1900). Konsertföreningen i Stockholm. Den första K. i S. var en sammanslutning av musiker, som under åren