601 Kontrasten—Koral noter 602 (polyfon) stämföringslära (läran om sammanflätningen av melodiskt självständiga stämmor till en flerstämmig sats), i trängre mening = bimelodi. K. brukar läras med Palestrinastilen (den ”rena” a cappellastilen, den vokala polyfonin) som utgångspunkt, alltså utan att man (ss. i den homo-fona stämföringsläran, d. v. s. den till-lämpade harmoniläran) tar hänsyn till en redan på förhand bestämd harmonisk utveckling. Detta innebär dock icke, att harmoniken saknar betydelse i k.-isk stil utan endast att man vid kombination av flera samtidigt löpande stämmor främst måste taga hänsyn till varje stämmas melodiska utveckling. Den k.-iska lärplanen består i att till en given stämma i jämna notvärden (cantus firmus) successivt sätta en, två, tre, fyra etc. melodiskt självständiga stämmor, som utformas efter skilda rytmiska schemata (sorter). Efter denna elementära k.-lära övas dubbel k., imiterande k. och kanon ss. förstudier till den polyfona formläran, som innefattar motett, ricercare, in-vention, fuga, passacaglia etc. — Den k.-iska stilen uppkom ca 1200 inom ans antiqua (med fria k.-erande stämmor beledsagande en given [motetus] 1. självuppfunnen [conductus] cantus firmus [te'nor]), utvecklades vidare inom ars nova något århundrade senare genom inflytande av folkliga kanonformer (se John of F or -s y t h e) och fick sin genomimiterade utformning inom de nederländska skolorna ca 1500. 1500-talets Palestrina-stil blev normbildande för den vokala k.-stilen (särskilt inom katolska kyrkan) medan en typiskt instrumental k.-stil utbildades norr om Alperna och fick sin högsta konstnärliga fulländning genom J. S. Bach. Fr. o. m. Mo-zarts produktion under 1780-talet smältes k.-iska element in i den homo-fona kammarmusik- och orkesterstilen och under hela romantiken förekommer rent k.-iska former endast pastich-artat. Först med Reger kommer de rent k.-iska formerna åter till heders och i de sista årtiondenas produktion har den moderna musiken i sin faktur i hög grad anknutit till förbachska stilideal. — Litt. (klassisk): J. J. Fux, Gradus ad Parnassum (1725) samt läroböcker av Kirnberger, Al-brechtsberger, Cherubini, Bellennann m. fl.; (aktuell): H. Riemann, Lehr-buch des einfachen, doppelten und imitierenden K.-es (instrumentalstil, ”Bachstil”); Knud Jeppesen, K. (Vo-kalpolyfoni). Kontrasten är ett av den musikaliska kompositionens viktigaste grundelement. De viktigaste kontrastmedlen är växlingen mellan stark och svag nyans, mellan olika taktarter, mellan långsamt och snabbt tempo, mellan sångbar och passageartad melodik, mellan dur och moll 1. mellan konso-nans och dissonans samt mellan olika instrumentala 1. vokala klangverkningar. Kontrasubjekt, mottema i dubbelfugan, även tematiskt gestaltad kontrapunkt, som i fugan ständigt följer temat. Koppel, TI e r m a n D., f. 1904, dansk pianist och kompositör i anslutning till C. Nielsen, Stravinskij och B. Bartok. Som pianist är han känd även i Sverige. Han har komponerat symfonier, en balett, en violinkonsert m. m. Koppel, Juli u s, f. 1908, dansk violinist, broder till Herman D. K. Han är sedan 1934 kgl. kapellmusiker i Köpenhamn. Som konserterande violinist är K. känd även i Sverige. Koral (av lat. cantus choralis = körsång) betyder dels ^gregoriansk sång (grek, k.), dels evangelisk kyrko-visa (psalmmelodi), som ursprungligen endast utfördes utan instrumentalackompanjemang och unisont (ss. i den gamla kyrkans cantus choralis). Koralfuga, en *fuga uppbyggd över ett koraltema, så att koralmelodin antingen omformas till fugtema 1. i sin helhet sluter sig till fugan ss. *can-tus firmus. Koral noter, de förenklade neumer, som genom Guidos av Arezzo note-ringsreform på 1000-talet sattes på linjer, vilkas absoluta tonhöjd angavs medelst en tonbokstav (klav) och därigenom fick bestämd tonhöj ds-och intervallbetydelse. Dessa neumer på linjen uppvisar två typer, den romanska kvadratnotskriften, som fick sin egentliga utbildning på romanskt område, och den tyska koralskriften,