605 Krakowiak—Kraus 606 400 schlagermelodier, delvis för filmen (Soliga Sohlberg, Sol över Klara m. fl.). Krako'wiak (fra. cracovienne), polsk dans i 2/4-takt och snabbt tempo (J — 138, ofta försedd med synkoper och extra betoning av taktens ”tvåa”. Kraus, Joseph Martin, 1756 —1792, tysk-svensk tonsättare, studerade 1773—78 juridik vid universiteten i Mainz, Erfurt och Göttingen, ägnade sig vid sidan därav åt musikalisk och litterär verksamhet (han hade redan under gymnasieåren i Mannheim studerat komposition för abbé Vogler, utgav 1773 en samling dikter, 1776 sorgespelet T olon och 1777 en mot *Forkel riktad polemisk skrift Etwas von und über Musik (anonymt), gjorde från Erfurt en resa till Hamburg, där han träffade tillsammans med Ph. Em. Bach, komponerade vid denna tid även två icke bevarade oratorier Jesu födelse och Jesu död jämte annan kyrkomusik. Genom den svenske studenten Karl Stridsberg, med vilken han sammanträffade i Göttingen, kom han i förbindelse med det svenska hovkapellet och avreste 1778 till Stockholm. Det tog emellertid tid att arbeta sig fram i Stockholm, och först 1781 slog han igenom med operan Proserpine (Kellgren), som uppfördes sommaren 1781 på Ulriksdals slott i närvaro av Gustaf III. Han blev nu andre kapellmästare vid operan men fick redan året därpå tjänstledighet för att fullborda sin musikaliska utbildning. Denna resa ställdes över Tyskland, Italien (där han i Florens sammanträffade med Gustaf III, som han följde till Rom), Frankrike, där han i Paris på konung Gustafs befallning komponerade musiken till Molières Amphi-tryon (Quatre intermèdes, avec un divertissement, 1784), vistades 1785 någon tid i London och återvände därefter till Paris. Först i januari 1787 återkom han till Stockholm, blev nu ordinarie hovkapellmästare och stannade i Sverige till sin död. K. har blivit kallad den svenske Mozart. Liksom alla slagord är även detta i viss mån missvisande, även om en viss släktskap med denna hans store samtida i formellt och stilistiskt Joseph Martin Kraus. Silhuett i partituret till Dido och Aeneas. ÜUB. hänseende icke kan frånkännas honom. Likheten är emellertid mera av yttre än av inre art. Den starkt utpräglade formkänslan och den flödiga melodiken ger många anknytningar till Mozart; K. saknade däremot det för Mozart mest utmärkande draget: den musikaliska spontaniteten. Han var en starkt intellektuell natur, reflekterande, ja t. o. m. teoretiserande, vilket dock icke innebar andlig torka eller känslokyla. K. är utan tvivel den märkligaste i Sverige verksamme musiker mellan Roman och Franz Berwald. Han blev av en utomordentlig betydelse för den svenska operan, icke minst i det avseendet, att han skapade en ur det svenska språket direkt framsprungen melodik. Hans förebilder som operakomponist var dels Hasse, dels Gluck, vilken senare han i viss mån överträffade i dramatisk intensitet om icke i stilens upphöjdhet. I sina instrumental verk står han på Mannheimskolans ståndpunkt; han torde knappast ha stått i direkt beroende av Mozart som formell förebild, kanske snarare av mannhei-mare som Cannabich och hans samtida, kanske också av Boccherini. — Genom en gåva av Fr. S. Silverstolpe finns en i det närmaste fullständig samling av K:s kompositioner i UUB, varjämte flera av hans originalmanuskript förvaras i Musikaliska akade-