625 Kyndel—Kyrkomusik 626 —■ Litt.: Förslag till nytt system för melodi- och harmonianalys förbe-redes av Sven E. Svensson. Kyndel, Nils Valdemar, f. 6/12 1905, dirigent av populärmusik, studerade vid konservatoriet i Stockholm och har sedan verkat som kapellmästare vid olika etablissemang, framträtt i radio och företagit film- och grammofoninspelningar.. Kyndel, Otto Herbert, f. 3/3 1904, violinist, var 1926—28 elev av Mar-teau och därefter av Barkel, blev vid 16 år anställd i Norrköpings orkesterförening, där han 1928—33 var förste konsertmästare, har varit engagerad vid Svensk filmindustri 1936— 38 och vid Radiotjänst som konsertmästare i Sune Waldimirs orkester. Han har väckt uppseende för sin slaggfria tonbildning och fina stilkänsla som solist med Konsertföreningen i Stockholm och flera av landsortens orkesterföreningar och har även dokumenterat sig som en förträfflig kammarmusiker. Kü'nnecke, E d u a r d, f. 1885, tysk operettkomponist, studerade hos Max Bruch i Berlin, var 1907—11 kapellmästare vid olika scener i Berlin och har därefter verkat uteslutande som tonsättare. Han har skrivit 2 operor, orkesterverk, kammarmusik och sånger men har blivit bekant utom Tyskland närmast som komponist av tonfilmsmusik och ett tiotal operetter, av vilka Der Vetter aus Dingsda (Kusinen från Batavia, 1921) även har givits i Sverige. Ky'rie ele'ison (gr.), ”Herre, förbarma Dig”, dels refrängen i litanian till Alla helgon, varifrån den spred sig till folkvisan (som under medeltiden ofta utmynnade i k. e. och därför kallades leis), delsmässordinariets första sats (k. e., Christe e., k. e.). Kyrkomusik (lat. musica sacra, m. ecclesiastica, m. divina, it. m. da chiesa, fra. musique d’église, eng. church music, cathedral m., ty. Kir-chenmusik). Den tidigaste kristna k.-en, som var närbesläktad med sången i de hebreiska synagogorna, hade en starkt orientalisk prägel, dess rytm var obunden av takt och bestämda längdvärden (ungefär* som det talade språkets rytm), melodiken be stod i varierandet av vissa fastställda enkla melodityper (psalmodi) samt i koloraturartade s. k. jubilationer (på Halleluia). Den rytmiskt och tonalt enklare folkliga hymnen och köranti-fonin infördes i västerländsk kyrka av Ambrosius. Genom påverkan av västerländsk folkmusik och (delvis missförstådd) grekisk musikteori fick k.-en under det första årtusendet så småningom en diatonisk prägel, d. v. s. rättades till efter de s. k. kyrkoto-nernas mönster. K.-en inordnades i sitt liturgiska sammanhang under påven Gregorius den store ca 600, efter vilken den benämnes gregoriansk sång. Denna utfördes (och utföres ännu) som en växling mellan antingen solister och enstämmig kör (responsorial psalmodi) eller två enstämmiga körer (antifonal psalmodi). Genom textunderläggning av melis-merna (jubilationerna) på det utlju-dande a i Halleluja uppkom pä 800-talet sekvensen, som i början alltid hade prosatext men så småningom fick en mera poetisk utformning. Från hymnen skilde den sig däri, att den förblivit genomkomponerad. — Den gregorianska sången är till sin natur enstämmig. Detta hindrade dock inte, att man redan tidigt gav den fler-stämmig form (jfr Organum), eller att den under senmedeltiden (se Ars a n t i q u a) låg till grund för fler-stämmiga former som motetus och senare motetten. Även vissa stycken i mässan fick redan under ars nova ofta flerstämmig form. Vid sidan av liturgiska former ss. mässan uppstod under senmedeltiden en rik andlig lyrik med rimofficier, kyrkliga mysteriespel och folkliga andliga sånger, t. ex. pilgrims- och Maria-sånger, ofta i form av lais. De nederländska skolornas arbete medförde ca 1500 en teknisk höjdpunkt i k. men en nedgång i den liturgiska textens behandling. Detta blev en av anledningarna till Pales-trinas kyrkomusikaliska reform vid mitten av 1500-talet. Denna s. k. Pa-lestrinastil är alltjämt normerande för katolsk flerstämmighet. Inom den lutherska kyrkan förenklades mässmusiken högst väsentligt. I stället tillkom den andliga visan på folkspråk (evangelisk koral), som