627 Kyrkosångens vänner—Kyrkotoner 628 sjöngs av menigheten till poetiskt behandlade psalmtexter. Ur denna enkla form uppstod i samband med orgelspelet även koralförspelet och orgelkoralen. Orgeln hade använts som liturgiskt instrument redan under senmedeltiden; genom en rad märkliga organistei' under 1500—1600-talen kom den att spela stor roll särskilt inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Från G. Gabrieli blev även orkestermusiken av vikt, vilket senare medförde ett visst förvärldsligande av främst den katolska k.-en under 1700- och 1800-talen. Att även denna gren av k.-en burit utomordentliga frukter bevisar instrumentalmässor av Michael Haydn, wienklassikerna Mozart, Beethoven och Schubert och snart sagt alla italienska och franska mästare fram till våra dagar. Emot denna instrumentaliserade mässmusik uppträdde cecilianismen under 1800-talet, som verkade för en a-cappella-stil. Även i vår tid har reformatoriska tendenser gjort sig gällande inom bägge kyrkornas musik. Bland k.-ens mästare må nämnas under ars antiqua Leoninus och Pero-tinus, inom ars nova Guillaume de Machaut, i England John (of) Duns-table, inom de nederländska skolorna Dufay, Binchois, Obrecht, Ockenhem, Josquin och Pierre de la Rue, under 1500-talet främst Palestrina och Lasso, inom venetianska skolan Wil-laert, A. och G. Gabrieli, inom romerska skolan An er io, Nanino och Allegri, spanjorerna Morales och Victoria, bland organister spanjoren Ca-bezon och italienaren Frescobaldi. Av protestantiska kyrkomusiker må anföras Luthers vän Johann Walther, Senfl, H. Praetorius, H. J. Hassler, M. Franck och M. Praetorius, under barocken J. H. Schein, H. Schütz, J. Hammerschmidt, Tunder, Buxtehude, J. Ph. Krieger, G. Böhm, thomaskan-torerna Knüpfer, Schelle och Kuhnau. Med J. S. Bach och Händel nådde den evangeliska k.-en sin konstnärliga höjdpunkt. Den förre har fr. o. m. Mendelssohns uppförande av Mat-theuspassionen 1829 blivit förebildlig för nästan all evangelisk k., även den romantiskt färgade som utgick från Mendelssohn (Brahms, A. Mendelssohn och den konfessionellt katolske Reger). Först i våra dagar har den avlösts av en mera ”saklig” bachstil av tonsättare som Kaminski, K. Thomas, G. Raphael, K. Hasse m. fl. — Litt.: C.-A. Moberg, K.-ens historia (1931) samt Antik och medeltid i k.-en (STM årg. 17 1935). Kyrkosångens vänner se KSV. Kyrkotoner, de diatoniska skaltyper, i vilka den gregorianska sången trängdes in från slutet av 700-talet, infördes på kontinenten av den engelske munken Flaccus Alcuin (753— 804, Karl den stores skol- och musik-organisatör), som ur stamskalan (c—d—e—f-—etc.) uppställde åtta k. Om något samband mellan dessa och antikens skalor nämner han intet. Detta skedde först i en skrift Alia musica, som författades någon gång på 900-talet. Man skilde nu mellan 4 autentiska och 4 plagala k. Med tillhjälp härav nådde man fram till en gruppering av de gregorianska sångerna, som med hänsyn till tonförrådets förhållande till sluttonen (finalis) och reperkussionstonen (den ton, på vilken psalmoderingen skedde) ansågs följa nedanstående skaltyper: d—d1, 1: a kyrkotonen, dorisk autentisk, finalis d, reperkussionston a A—a, 2:a „ „ plagal „ d, „ f 1. hypodorisk e—e1, 3:e „ frygisk autentisk, „ e, „ h (1. c) H—h, 4:e „ „ plagal „ e, „ a 1. hypofrygisk f—f1, 5:e „ lydisk autentisk, „ f, „ c c—c1, 6:e „ „ plagal „ f, „ a 1. hypolydisk g—g1, 7:e „ mixolydisk autentisk, „ g, „ d d—di, 8:e „ „ plagal „ g, „ c 1. hypomixolydisk