645 Laura—Leclair 646 pen, där lian gav ut sin första bok 4-stämmiga madrigaler. Samtidigt utkom i Venedig en bok med 5-stämmiga madrigaler. 1556 kallades han till München av hertig Albrecht V av Bayern. Här blev han 1560 ledare för hovkapellet, i vilken ställning han förblev till sin död. Sina sista år framlevde han i ett tillstånd av stark depression orsakad av andlig överansträngning. L. var den mångsidigaste av renässansens mästare, en glad gargon, elegant kavaljer och inte så litet av en äventyrare, en världsborgare, internationell i sitt språk och i sin musik, skrev fem språk och komponerade i fem och femtio olika stilarter utan att därför ett ögonblick uppge sin personliga egenart. Han behärskade den nederländska kontrapunktiken med en flott virtuositet men hade också tillägnat sig det i Venedig spirande harmoniska skrivsättet och var inte främmande för kromatiken hos romskolans utlöpare (Vicentino och Gesualdo) lika litet som för faux-bourdontekniken hos Tudortidens engelska kompositörer 1. den moderna stilen hos Shakespeares samtida. Från Palestrina — den ende som kan jämföras med honom av tidevarvets musiker — skiljer han sig både i sin temperamentstyp och i sina yttre levnadsöden. Han överträffas av sin store samtida i dennes ädla upphöjdhet men överträffar honom i mångsidighet och ingivelsens rikedom (han efterlämnade ca 2 000 verk, ”det ena icke likt det andra”). Bland alla motettens mästare står han i främsta ledet. Hans uttrycksskala förefaller vara oändlig. De berömda botpsalmerna (komp, ca 1565, tryckta 1584) uttrycker den mest gripande religiösa upphöjdhet, som den italienska villanellens och madrigalens mästare ger han uttryck för den mest uppsluppna livsglädje, sensuell värme och rörande innerlighet, i den franska chansonen är han spirituell och ironiskt spetsig och i sina tyska lieder full av naturlyrik, gemyt och humor. Redan av sin samtid legendomspunnen (den ”belgiske Orfeus”) är hans musik i dag lika aktuell som för 350 år sedan. L:s livsverk samlades och utgavs efter hans död av sönerna (däribland Rudolf di L., d. 1625, organist, sång- och kompositionslärare vid hovkapellet i München, märklig komponist av vokalverk) under titeln Magnum opus musicum (516 motetter). En samlings-upplaga påbörjad av F. X. Haberl, A. Sandberger m. fl. beräknad att omfatta 60 bd är sedan 1894 under utgivning hos Breitkopf & Härtel. — L i 11.: A. Sandberger, L. und die geistigen Strömungen seiner Zeit (1926); Ch. van den Borren, O. de L. (fra., 3 uppl. 1930); R. de L. (fra. 1919), (i novellform) H. J. Moser, Cesare Brancaccio (i Sinfonische Suite in 5 Novellen). Laura, den kvinnliga huvudrollen i Millöckers operett »Tiggarstudenten. Laurent, Eric Henry, f. 6/5 1894, operettsångare (baryton), har utbildats vid konservatorierna i Stockholm, Dresden (von Schuch) och Wies-baden (G. Minkowsky), debuterade på Svenska Teatern i Helsingfors och var 1926—35 engagerad vid Stora Teatern i Göteborg. Till hans roller hör Mars i Orfeus i underjorden, Champlatreux i Lilla helgonet, Gustav i Leendets land och Féri i Csårdås-furstinnan. Leander, Zarah Stina, f. 15/3 1907, filmskådespelerska och sångerska, studerade vokal- och instrumentalmusik i Paris och Riga, väckte uppmärksamhet som revysångerska hos Rolf och Karl Gerhard och senare (1931) som Hanna Glawari i Glada Änkan mot Gösta Ekman på Konserthusteatern. Senare har hon varit engagerad bl. a. hos Ufa i Berlin, där hon haft ledande roller i inemot ett dussin filmer. Hennes behandling av sin bary-tonala kontraalt var tidigare behäftad med svårartade fel men med sin konstnärliga intelligens tycks hon numera vara på väg mot ett naturligare sångsätt. Leclair [löklä'r], Jean Marie, 1697—1764, fransk violinist, var elev av Somis i Turin, där han verkade som dansör och balettmästare, var från 1730 under kort tid violinist i kungl. orkestern i Paris, blev därefter privatlärare. L. var en av de första, som på violinspelet tillämpade den galanta stilen. Han komponerade 48