647 Lecocq—Lehår 648 sonator för violin, och generalbas, violinduetter, triosonator, 12 violinkonserter in. m. (nytryck bl. a. i F. *Da-vids Die hohe Schule des Violinspiels samt i samlingar av Cartie, Eitner, Alard, Herwegh, Bouillard, Muffat m. fl.) — L i 11.-. L. de la Laurencie i Revue musicale (1923). Lecocq [lökå'ck], Alexandre Charles, 1832—1918, fransk operettkompositör, studerade vid konservatoriet i Paris (Halévy m. fl.), erövrade tillsammans med Bizet 1857 ett av Offenbach instiftat komposi-tionspris för operetter. Hans första stora publikframgång blev La fleur de thé (1868, Teblomma, Stockholm f. f. g. 1869). Av hans övriga operetter må nämnas La fille de M™ Angot (1873, Mme Angots dotter, Stockholm 1873), Giroflé-Girofla (1874), Le petit due (1878, Lilla hertigen, Stockholm s. å.). Legon (fra.), övningsstycke, etyd. L: s för cembalo med högt musikaliskt värde har skrivits av bl. a. Händel. Ledmotiv, en av Hans von Wol-zogen präglad term för det ”erinrings-motiv” i operan och musikdramat, som förekom redan under 1700-talets senare hälft (t. ex. i Naumanns Gustaf Wasa) men fick sin formbyggande betydelse först i Wagners symfoniskt uppbyggda musikdramer, där de har samma betydelse som huvudtemat a i en symfonisk sats. — Lit t.: M. Lamm, Beiträge zur Entwicklung des musikalischen Motivs in den Tondra-men R. Wagners (diss. 1932), K. Wörner, Beiträge zur Geschichte des Leitmotivs in der Oper (diss. 1931), R. Engländer (i Zeitschr. für Musik-wissenschaft årg. 14, s. 151 ff.). Ledtonssteg, diatoniskt halv-tonssteg, det minsta i vår notskrift betecknade intervallet. L. förekommer i den diatoniska stamskalan mellan tonerna e—f och h—c, övriga 1. förutsätter höjning 1. sänkning av den ena av tonerna, t. ex. c-dess, ciss-d etc. I vårt tempererade tonsystem är 1. = 1/12 av rena oktaven (=100 Cent), i pythagoreisk stämning något mindre (90 Cent). Jfr Kr o m a t i skt halv-tonssteg. Ledtonsväxlingsklanger är sådana skenkonsonanta ackord, som upp kommer genom att durklangens prim (c i c-dur-klangen) faller ett ledtonssteg till klangens stora septima (h) 1. genom att mollklangens prim (e i a-moll-klangen) stiger ett ledtonssteg till klangens stora septima (f). C-dur-klangens 1. blir alltså en skenbar e-moll-klang, e-moll-klangens 1. blir en skenbar c-dur-klang: Lega'to (it. liga'to), bundet, en musikalisk fras vid sång sjungen i ett andedrag, vid stråkinstrument spelad i ett stråkdrag, vid biåsinstrument blåst i ett andedrag och på piano 1. orgel spelad med minsta möjliga mellanrum mellan tonerna. Legend, under romantiken ett instrumentalt karaktärsstycke av religiös (men därför inte kyrklig) karaktär, t. ex. Wieniawskis 1. för violin och orkester. L.-er kallade också E. Sjögren sina små fantasistycken för orgel. H. Pfitzner kallar också sitt musikdrama Palestrina för 1. Leggiero [ledjä'rå] (it.), ”lätt”, vid stråkinstrument en luftigt ”liggande” stråkart på gränsen till studsande spiccato. Legre'nzi, Giovanni, 1626—■ 1690, venetiansk kompositör, var sedan 1685 kapellmästare vid San Marco, komponerade 17 operor, 6 oratorier, solokantater, kyrkomusik och kyrkosonator för olika besättningar. I sin kyrkomusik anslöt han sig med avsikt till Palestrina-stilen, dock med tillämpning av sin egen tids harmoniska uttrycksmedel. Fullbordaren av denna sockrade Palestrina-stil blev L:s elev Lotti. Lehär [lä'här], Franz, f. 30/4 1870, österrikisk operettkomponist, var 1882—88 elev vid konservatoriet i Prag (violin), blev senare orkesterviolinist i Barmen och militärmusikdirektör i Budapest och Wien. Jämsides med Leo Fall och Oscar Straus, vilka han var överlägsen i melodirikedom och harmonisk fantasi, och något tidigare än E. Kålmån blev han skaparen av den typiskt wienska valsope