653 le Sueur—Lidén 654 Unschuld von Melasfeld, Die Hand des Pianisten nach T. L. (2 uppl. 1903). le Sueur [lösuö'r], Jean Fr an-gois, 1760—1837, verkade som kyrkomusiker i Paris, Dijon, Le Mans och Tours och från 1786 vid Notre Dame i Paris, där han väckte en icke oblandat behaglig uppmärksamhet genom att i gudstjänsten införa en stor orkester. Som kompositör spelade han en stor roll för den franska skräck-och revolutionsoperans utveckling men ännu större betydelse fick han som lärare åt *Berlioz, som han gav starka programmusikaliska impulser, A. *Thomas, *Gounod m. fl. Utom operor skrev han ett juloratorium och andra oratorier, tre festmässor, tre Te deum och annan kyrkomusik m. m. L. var till 1802 inspektor för det nya nationalkonservatoriet i Paris, senare som Paisiellos efterträdare hovkapellmästare. — Litt.: F. Lamy, J. F. le S. (fra. 1912), H. Berlioz i Les musiciens et la musique (1903). Levi, Herm ann, 1839—1900, tysk dirigent, studerade hos V. *Lach-ner i Mannheim och vid konservatoriet i Leipzig, var kapellmästare i Saarbrücken, Rotterdam och Karls-ruhe samt 1872—96 hovkapellmästare och generalmusikdirektor i Munchen. L. stod personligen Brahms nära (jfr Brahms-Briefwechsel bd 7) men var även en av de bästa Wagner-dirigenterna (uruppförandet av Parsifal 1882 i Bayreuth). — Litt.: Jul. Kniese, Der Kampf zweier Welten um das Bayreuther Erbe (1931), E. Pos-sart, Erinnerungen an H. L. (1900). Leygraf, H a n s, f. 7/9 1920, pianist, blev vid 7 års ålder elev till Gottfrid Boon, debuterade 9-årig som solist i Mozarts A-dur-konsert, gav 1932 sin första pianoafton, deltog 1936 och 1938 vid internationella pianisttävlingar i Wien, fortsatte sina studier i Schweiz för A. Hirzel-Langenhan, var 1936—40 elev vid konservatoriet i Stockholm (komposition och dirigering), avlade 1942 tysk statsexamen i komposition, dirigering och pianospel vid musikhögskolan i München, däi’ han studerat sedan 1941. Han har kon-serterat utom i Stockholm och landsorten även i Tyskland och Schweiz. Hans Leygraf. L. har med framgång producerat sig som tonsättare (Concertino för piano och orkester, stråkkvartett, pianosonater m. m.). Libretto (it., ”liten bok”), texten till en opera 1. operett. Endast i undantagsfall har en för talscenen avsedd text kunnat användas som operal. (ss. O. Wildes text till R. Strauss’ Salome 1. Gogols till Mus-sorgskijs Bröllopet), utan oftast har det visat sig nödvändigt att företa en mer 1. mindre genomgripande bearbetning (t. ex. Shakespeares Romeo och Julia och Muntra fruarna (Falstaff), Goethes Faust [Mefistofeles], Beaumarchais’ Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, Pusjkins Eugen Onegin och Spader dam etc.). Fr. o. m. Wagner, som själv skrev alla sina libretti, har det inte varit ovanligt, att tonsättaren har varit sin egen librettist (Lortzing, Cornelius, Boito, Pfitzner, Schreker, Peterson-Berger, Nat. Berg m. fl.). De mest bekanta librettister f. ö. har varit Rinuccini (för Peri, Monteverdi m. fl.), Zeno, Quinault (för Lully), Metastasio (för Händel, Mozart m. fl.), Calzabigi (för Gluck), Da Ponte (för Mozart), Scribe (för Auber, Meyerbeer m. fl.), Boito (för Verdi), Meilhac och Halévy (för Bizet, Offenbach m. fl.) samt H. von Hoffmannsthal (för R. Strauss). Lidén, Karl Viktor, f. 19/6 1890, musikpedagog, har avlagt sina exa