655 Lidforss—Lied 656 mina vid konservatoriet i Stockholm 1932, var 1925—30 dirigent för Sundsvalls filharmoniska sällskap, 1931— 36 för Härnösands stifts kyrkosångs-förbund och 1937—41 för Härnösands musiksällskap. Han är anställd ss. musiklärare vid Folkskolan och Seminariet i Härnösand. L. har med energi, kunnighet och initiativrikedom arbetat för höjandet av den folkliga musikkulturen i Norrland bl. a. genom att anordna årliga musikveckor i Härnösand. Han har utgivit musikpedagogiska arbeten (De ungas sånger, Skolsångbok) och har komponerat kantater, sånger och smärre instrumentalverk. Lidforss, Erik, 1870—1938, advokat och musikorganisatör, hade en ledande ställning inom Stockholms musikliv, tog tillsammans med Sven *Kjellström initiativet till bildandet av Kammarmusikföreningen 1911 och 1914 till Konsertföreningen, där han 1914—21 och 1923—38 fungerade som vice ordförande. Lidner, Olof L:son, f. 20/6 1867, dirigent, började som militärmusiker 1884, blev 1891 elev vid konservatoriet i Stockholm, där han avlade sina examina. 1894—1925 var han musikdirektör vid Skånska husarregementet (kaptens tjänsteställning 1922). 1896 —1902 var han ledare för musiksällskapet i Hälsingborg, 1904—13 för Kvartettsällskapet och 1912—39 för Nordvästra Skånes orkester förening. Han dirigerade 1927—41 Allmänna sången i Hälsingborg och tidvis även Musiksällskapet i Landskrona. Lidstam, Karl Martin, f. 8/2 1899, kördirigent, fick sin musikutbildning för bl. a. Sven Lizell, var i Stockholm ledare för Tabernaklets sångkör 1924—41, 1930—40 för Baptisternas sångarförbund och för K. F. U. M.-kören sedan 1935. Med denna kör konserterade han i Oslo 1937 och sommaren 1939 i Norge och Skottland, på Färöarna och Island. Lie [li], Sigurd, 1871—1904, norsk tonsättare, studerade för Linde-man, Böhn och Holter i Oslo samt senare i Leipzig och Berlin, blev 1895 konsertmästare i Bergen, var 1898— 99 teaterkapellmästare och från 1902 dirigent för Handelsstandens sång förening i Oslo. Han skrev en symfoni, Orientalisk svit för orkester, kantat, kammarmusik, pianostycken och sånger. Lied [lit] (ty.), visa, sång, melodi (även instrumental) av lyrisk stämning och symmetrisk form, står genom sin form i motsatsförhållande till asymmetriskt byggda melodier ss. sekvensen under medeltiden och reci-tativet, genom sitt innehåll till den episk-dramatiska balladen och genom sin brist på starka kontraster till arian. Formellt står den närmast romansen, canzonettan och den engelska ayre. Typisk för l.-en är den strofiska formen, som dock kan utvecklas till varierad strofvisa och genom införande av växelstrofer kan anta en arie-artad form. Termen 1. användes för såväl den enkla folkliga visan (Volks-lied), för den andliga sången med strofmässig byggnad (geistliches L., Canzionall.) som för dryckes-, soldat-, student- och andra former av sällskapsvisan. Vid sidan om dessa konstlösa former utvecklade sig ss. en motsvarighet till den romanska romansen under 1800-talet den konstmässiga l.-en (*Reichardt, *Zumsteeg, *Zel-ter), som hos Schubert och Schumann blev förebildlig för hela den kommande utvecklingen (*Franz, *Brahms, R. *Strauss, *Mahler, *Reger, *Wolf och snart sagt alla tyska komponister) men som hos högromantikerna ofta förlorar den för l.-en karakteristiska strofformen och symmetriska byggnaden och formellt ansluter sig till recitativartade former som arioso 1. den wagnerska talsången. Även beträffande innehållet spränger denna Kunstl. ofta den l.-mässiga ramen och närmar sig balladen. — Den instrumentala l.-en utvecklade sig fr. o. m. *Mendelssohns L.-er ohne Worte under romantiken ss. instrumentalt ka-raktärsstycke för piano eller smärre ensembler. — L.-en har även haft stort inflytande på utomtysk komposition, närmast den nordiska hos *Kjerulf, *Geijer, A. F. *Lindblad, *Gade, * Josephson, *Söderman, *Grieg, *Sjögren, *Lange-Müller, *Si-belius, *Peterson-Berger, *Stenham-mar, ^Nielsen, *Kilpinen, Josef * Eriksson, Gustaf *Nordqvist och