669 Lindblad 670 han lärde sig blåsa flöjt, studerade 1817—20 handelslära i Hamburg men bedrev samtidigt på egen hand kom-positionsstudier. 1823 kom han till Upsala, där han knöt förbindelser med kretsen kring Geijer, tillsammans med vilken han 1824 utgav ett sånghäfte. Haeffner blev nu hans lärare i komposition. 1825 fick han följa Geijer och Malla Silfverstolpe till Tyskland, där han i Berlin fullföljde sina studier hos Zelter, samtidigt med den då 16-årige Mendelssohn, med vilken han kniöt en vänskap som varade till dennes död. Här utgav han även en samling svenska folkvisor (Der Norden-saal) med tysk text av Malla Silfverstolpe och Amalie von Helwig. Efter att ha studerat moderna undervisningsmetoder i Berlin och Paris återvände han 1827 till Stockholm, grundade här en musikskola, som han ledde till 1861, och var 1828—33 lärare vid Nya elementarskolan. 1846 köpte han en lantegendom i närheten av Linköping och tillbragte därefter all sin lediga tid på sin gård. Som instrumentalkomponist anknöt L. till wienklassikerna, i sina sånger till tredje Berlinskolan, vars främste mästare var hans lärare Zelter, men även till Schubert, Haeffner och sina närmaste svenska föregångare, särskilt Haeffner och Geijer. Han komponerade 215 sånger till pianoackompanjemang (tryckta bl. a. hos Abr. Hirsch), därav 77 till egna texter. Genom Jenny Lind, till vilken L. stod i ett mångårigt vänskapsförhållande, blev flera av dessa bekanta även på kontinenten. I Sverige nådde de stor popularitet, även om de tidvis var mycket omstridda på grund av sin — som kritiken ville göra gällande — bizarra stil. Först sedan Ludwig Spohr hade yttrat sig till L:s förmån tystnade den negativa kritiken från C. W. Bauck, P. C. Boman m. fl. Bland de av L:s sånger som ännu sjunges må nämnas Skjutsgossen, Mån tro, jo, jo! En sommarmorgon och En vårdag. Utom 2- och 3-stämmiga sånger har han även skrivit ännu stundom framförda verk för soli, kör och piano (Dr ömmar ne, Om vinterkväll) samt manskvartetter. Hans enda opera Frondörerna (f. f. g. 1835, sedermera Adolf Fredrik Lindblad. upptagen 1860—61 och 1S98, tryckt hos Abr. Hirsch) innehåller utmärkta partier men har dock ej förmått hålla sig på repertoaren. Av hans 2 symfonier har den första i C-dur (tryckt hos Schotts Söhne, Mainz) uppförts i Stockholm (första satsen 1831, hela symfonin 1832) och i Leipzig (1839), där den med erkännande recenserades av Schumann. Den andra i D-dur uppfördes i Stockholm 1901. Bland hans kammarmusik må nämnas 2 stråkkvintetter (F-dur tryckt av Musikal. Konstför., A-dur otryckt), 7 stråkkvartetter (däribland 6 tryckta hos Abr. Hirsch: 1 G-dur, 2 B-dur, 3 C-dur, 4 h-moll, 5 Ess-dur, 6 A-dur), en pianotrio (med altviolin) op. 10 och en duo op. 11 samt Allegro, Andante, Scherzo d-moll för violin och piano (tryckta hos Schott). — Bland de svenska klassicisterna under 1800-talet intar L. det främsta rummet. Hans blåögt blyga egenart framträder främst i sångerna. Instrumentalverken är visserligen mindre personliga men formellt och klangligt otadliga. Form och faktur är wienklas-siska, harmoniken visar däremot stundom romantiska drag. Som pedagog och utpräglad musikerpersonlighet utövade han stort inflytande på sin tids svenska musikliv. — Litt.-. utom