Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Liszt, Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Liszt
680
nik, friare dissonansbehandling m. m.)
och Chopin med hans subtila
behandling av pianots klangliga möjligheter.
För L:s utveckling av det
virtuosmässiga pianospelet blev dock de intryck
han fick av Paganinis violinistiska
häxmästarkonst av en avgörande
betydelse. Han ville till sitt instrument
överföra de tekniska landvinningar
den demoniske genuesaren hade
utex-perimenterat för violinen, och han
lyckades. 1835 reste han med sin
älskarinna grevinnan Marie d’Agoult
(f. de Flavigny, som författarinna
känd under namnet Daniel Stern) till
Genève och Italien. Av deras 3 barn
blev Cosima (f. 1837) sedermera gift
med L:s elev Hans von “Bülow,
senare med Richard Wagner. Sedan
grevinnan 1839 hade övergivit honom
företog han fram till 1847 talrika
virtuosresor över stora delar av Europa.
Dessa vanns ej blott med virtuoskram
av traditionellt snitt utan även med
geniala tolkningar av Beethovens
sonater och L:s egna bearbetningar för
piano av Schuberts sånger. För dessa
konsertresor komponerade han för sitt
instrument otaliga större och mindre
stycken av skiftande värde (Années
de pèlerinage, ungerska rapsodier —
av stor betydelse för såväl den
nationella romantiken som exotismen
—-etyder och karaktärsstycken av olika
slag, operafantasier och andra
parafraser m. m.). 1842 blev han till
namnet hovkapellmästare i Weimar och
tjänstgjorde även som sådan 1848—
61. Denna tid medförde en
fördjupning av hans konstnärliga ideal (de
12 symfoniska dikterna, Festmässan
för Gran i Ungern, 1855). Han
utövade dessutom ett flitigt författarskap
i musikaliska och kulturella ämnen
(De la fondation Goethe å Weimar,
1851, Lohengrin et Tannhäuser de
Richard Wagner, s. å., Frédérie
Chopin, 1852, Des bohémiens et de leur
musique en Hongrie, 1859, Ueber
Fields Nocturnes, 1859). Hans
viktigaste propagandamedel blev dock den
skara unga framtidsmusiker han
samlade omkring sig, det unga Tyskland
med “Raff, Bülow, Tausig, “Cornelius,
“Joachim, Al. Ritter, “Draeseke o. a.,
som skulle föra hans baner ut över
världen. Av betydelse för hans senare
inre utveckling blev furstinnan
Caro-lyna Sayn-Wittgenstein, som lämnat
sin make för att leva i fritt äktenskap
med L. Hon var hans andliga jämlike,
tog starka intryck av hans
konstnärs-skap men lämnade själv rikligt utbyte
genom sin personlighet. —• 1839 hade
L. räddat tillkomsten av
Beethoven-monumentet i Bonn, för vilket
ändamål han genom sina turnéer spelade in
betydande summor. Därmed hade en
annan sida, och icke den minst
betydande, av hans verksamhet i
musikkulturens tjänst tagit sin början:
mecenatens. I denna egenskap fick
han, från det han tog den efter
upploppet i Dresden flyende Wagner
under sitt beskydd, årligen, ja stundom
oftare skaffa efter sina förhållanden
betydande summor för att rädda
Wagner från undergång. När han 1850
uruppförde dennes Lohengrin tillämpade
han däremot bara en princip, som
varit en av hans viktigaste även under
virtuosåren: att bringa förbisedda
musikers alster till offentligheten.
Detta kärleksverk fortsatte han under
hela sitt liv. Så sent som 1884 bragte
han den unge “Glazunovs första
symfoni till uppförande, svensken
Berwald lämnade han sitt verksamma
moraliska stöd och Peter Cornelius’
utveckling följde han med största
intresse. Det av L:s fiender
framkallade fiaskot vid premiären på dennes
opera Barberaren i Bagdad 1858 blev
en av orsakerna till hans uppbrott
från Weimar. 1861 flyttade han till
Rom med den djärva planen att bringa
en reformation av den katolska
kyrkomusiken å väga. Här gjorde han också
en framställning hos påven om dennes
upplösning av furstinnans äktenskap.
När detta nekades honom (1865)
ingick han i det andliga ståndet som
abbé, senare kanoniker. Ej heller hans
kyrkomusikal iska reformationsplaner
fick det påvliga stöd han väntat och
fick med tiden förfalla. Under de sista
20 åren av sitt liv samlade han under
sommarmånaderna omkring sig den
unga generationen av betydande
pianister, tonsättare och dirigenter
(“d’Albert, “Weingartner, Siloti,
Ro-senthal, “Sauer, Ansorge, Hilda
*The-gerström för att nämna ett fåtal av
dem) och fick genom dessa ett infly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 21 21:47:29 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bimuslex/0348.html