683 Liszt 684 tände som har sträckt sig ända in i våra dagar. Sedan 1875 var han även president för musikakademin i Budapest och delade sig från denna tid mellan Weimar, Budapest och Rom. överhopad med ordnar och äretecken blev han hedersdoktor vid Königsbergs universitet, adlades av österrikiske kejsaren genom orden Die Eiserne Krone, blev hedersborgare i en mängd tyska och österrikiska städer, kammarherre hos storhertigen av Weimar och musikens okrönte kejsare i Europa. De vänskapliga förbindelserna med Wag-ner upphörde av familjeskäl åren 1865 ■—-75, men under Wagners 8 sista år kom de båda mästarna varandra åter närmare. Han dog under ett besök hos sin dotter Cosima i Bayreuth under festspelen 1886. L. var den moderna pianoteknikens skapare, sin tids och måhända alla tiders störste pianist, fullfölj aren av Berlioz’ programmusikaliska idéer, vägröjaren för den högromantiska harmoniken och t. o. m. för impressionismen. Men inte nog därmed. Han var skaparen av uppförandetraditioner för den klassiska piano- och orkesterlitteraturen, förda vidare genom Hans von Bülow och hans yngre elever, av vilka de sista har varit verksamma fram till tiden för det andra världskriget. Han var befordraren av nya idéer och den unga högromantikens stöd. -—- Hans tonsättargärning har ofta bedömts omilt, ja orättvist. Han har inte vederfarits rätten att värdesättas efter sina förtjänster utan efter sina fel. Många av hans otaliga virtuosverk för piano är starkt tidsbeto-nade. Hans operafantasier var inte avsedda att bli annat än dagsländor, när de inte hade tillkommit med syftet att popularisera ännu okända operakomponisters verk (t. ex. Verdis). Även hans ungerska rapsodier hade ett liknande ändamål: att lära den mondäna konsertpubliken att känna den ungerska zigenarmusiken. De båda pianokonserterna Ess-dur och A-dur har väl knappast heller någon djupare inre halt, men de är praktfull virtuosmusik, ett pianistiskt och klang-ligt fyrverkeri och erbjuder tacksamma uppgifter för solist och orkester. De 13 symfoniska dikterna (Ge qu’on entend sur la montagne, Tasso, Les préludes, Orpheus, Prometheus, Ma-zeppa, Festklänge, Hérdide funèbre, Hungaria, Hamlet, Hunnenschlacht (efter en målning av Kaulbach), Die Ideale, Von der Wiege bis zum Grabe och Dantesymfonin [med kör]) låter delvis ännu höra sig, men alldeles särskilt den 4-satsiga Faustsymfonin (med tenorsolo och manskör i sista satsen). Av bestående värde är hans h-mollsonat för piano (i en sats), hans fantasi och fuga över Bach, Granmässan, den ungerska kröningsmäs-san (1866—67), Elisabeth-legenden (Roquette, 1862), Christusoratoriet (1866—67) och flera av hans sånger (Drei Zigeuner, 1860). I de sistnämnda föregriper han på ett förvånande sätt den kommande impressionismen. Man finner överhuvud taget i hans harmonik mycket ofta detaljer, som först blir allmängiltiga ca 30 år efter hans död. Hans behandling av de instrumentala formerna var även den epokgörande. Möjligen kan man i hans sätt att handha det tematiska materialet (flera temata utvecklade ur ett och samma motiv, t. ex. i Les préludes) se en fortsättning på den formella gestaltningen hos den siste Beethoven (ciss-moll-kvartetten). Hans musikaliska uttryckskonst är förbluffande och måste ha varit det i ännu högre grad, innan den senare högromantiken utnyttjat och tillspetsat hans uttrycksmedel. Den kan stegras till extas, ursinne och demoni men den kan också utveckla sig i riktning mot det mystiskt förklarade 1. ljuvt svärmiska. Hans tonspråk avspeglar hans karaktärsegenskaper: ridderlighet men också innerlighet, nobless men också folklighet, starka passioner och en sensuell läggning men kanske också ibland svagheter ss. lättsinne, brist på balans i smakfrågor, sinne för yttre effekt, glans och ståt, som ibland kan slå över i det vulgära. Utom nu nämnda verk må anföras 2 episoder ur Lenaus Faust (Nattlig procession, Mefistovals), marscher och tillfällig-hetsmusik för orkester, Malédiction för piano och orkester, Goncert pathé-tique, Rhapsodie espagnole, bearbetningar av 6 orgelpreludier och fugor av Bach, variationer över Weinen,