691 Lucrezia Borgia—Lully 692 Jean Baptiste Lully. Detalj av målning av P. Mignard. Chantilly. marano (sv. övers, av Lars Aug. Weser efter en fransk bearb. av Royer och Vaez), uppf. f. f. g. i Neapel 26/9 1835, i Stockholm 16/5 1840, 1/1 1944 spelad 105 ggr i Stockholm. Lucre'zia Bo'rgia, opera av Doni-zetti, texten av Felice Romani efter Victor Hugo (sv. övers, av Anders Lindeberg), uppf. f. f. g. i Milano 26/12 1833, i Stockholm 16/3 1853. Lully [lyli'] (Lulli), Jean Baptiste, 1632—1687, italiensk-fransk kompositör, kom 1846 som kökspojke från sin födelsestad Florens till Paris, där han så småningom steg till musikpage och blev bekant som en skicklig violinist, studerade komposition för organisterna Métru och Roberday, upptogs bland Ludvig XIV:s 24 violons du roi, till vilkas ledare han kallades av konungen 1652, utnämndes året därpå till hovkompositör och skrev nu baletter, i vilka konungen själv dansade. L. uppträdde även framgångsrikt som dansör och skådespelare i de dansspel av Molière, till vilka han satt musik. Genom moraliskt icke försvarliga medel lyckades han 1669 skaffa sig privilegium på inrättandet av en kunglig musikakademi, vilket här betydde detsamma som en operascen (Théåtre de 1’Opéra). I Quinault fann han en förträfflig librettist. På grundval av den venetianska operastilen skapade han nu ur det franska språkets rytm och språkmelodi en fransk nationalopera, som har blivit en av den franska musikkulturens grundpelare. Denna franska operastil skiljer sig ifrån den italienska närmast genom en språkligt sett mera realistisk behandling av recitativet. L. införde också baletten som en oundgänglig del av den franska operan liksom den utarbetade ”franska uvertyren” med satsordningen grave- (fugerat) allegro-grave. Såväl hans balettmusik, som han även framförde i svitform, som uvertyren blev av den största betydelse för de instrumentala barockformernas utveckling (svit, sonata etc.). Även för orkesterstil och instrumentations-praxis spelade han en stor musik-historisk roll. Hans orkestertutti var den 5-stämmiga stråk orkestern (med 2 violastämmor), som förstärktes med oboer, fagotter och stundom även horn. Alternativsatserna i sina danser lät han utföra av en solistiskt besatt trio bestående av 2 oboer och 1 fagott (därav den ännu brukliga termen trio för alternativsatsen i en dans-form), varigenom han fick en verksam kontrast emot orkestertuttit. Denna instrumentationspraxis gav upphov till den under barocken sedermera så betydelsefulla concerto grosso-stilen. — L. var utan tvivel en av alla tiders mest mångsidigt begåvade musiker. Hans form- och stilexperiment förkvävde inte hans spontanei-tet och flödighet. Han hör i själva verket till de få av musikens mästare, som både lyckats skapa en stil och göra den konstnärligt bärande. Som personlighet var han däremot behäftad med betydliga brister. Han var hänsynslös, intrigant och kolerisk. Det var f. ö. hans häftiga temperament som blev den indirekta orsaken till hans död; under ett tempera-mentsutbrott slog han sin tunga dirigentstav (som han behandlade som vår tids regementstrumslagare) rakt genom foten, vilket medförde blodförgiftning med komplikationer. — Litt.: H. Prunières, La vie illustre et libertine de J.-B. L. (1929), L. de la Laurencie (i Les maitres de la musique (1911), R. Rolland, Notes sur L. (i Mercure musicale 1907 och