701 Läge—Machaut 702 1874, Stockholm 1875 (Mindre teatern). Läge (fra. position), vid stråkinstrument-, lut-, gitarr- etc. spel handens ställning i förhållande till grip-brädan. L.-na numreras efter den dia-toniska skalan nedifrån och uppåt (jfr Fingersättning). Se även Bas-lägen. Lännerholm, Rolf Bertil Eugen, f. 28/12 1912, oboist, studerade vid konservatoriet i Stockholm för Georg Pegel 1926—31 och 1933 för Louis Bleuzet i Paris, var sommaren 1932 engagerad vid Nationaltheatret i Oslo, 1932—38 vid Göteborgs orkesterförening och från 1938 vid hovkapellet. Sedan 1932 har L. ofta framträtt som solist vid konserter och i radio. Löfgren, Albert, 1872—1930, dirigent och tonsättare, verkade 1893 —09 som klarinettist vid olika orkestrar i Stockholm, var 1910—25 musik direktör vid Göta artilleriregemente i Göteborg och soloklarinettist vid orkesterföreningen därstädes. Han har komponerat orkesterverk, bl. a. Ett slåttergille. Löwe, Ferdinand, 1865—1925, österrikisk dirigent, var elev av Bruckner m. fl. vid konservatoriet i Wien, där han 1883—96 var lärare i piano, senare även i körsång, verkade 1896—98 som ledare för Singakademie i Wien, från 1897 också för Kaim-orkestern i München, 1900—04 dirigent för Gesellschaftskonzerte i Wien, vid sidan därav för den nygrundade konsertföreningen, och 1908—14 vid konsertföreningen i München, verkade dessemellan som gästdirigent (årligen i Budapest) och var slutligen 1919—• 22 ledare för musikakademin i Wien. L. var en ansedd Brucknerdirigent (ledde bl. a. första uppförandet av dennes 9 symfoni i Wien 1903). M. Macbeth, opera av Verdi, texten av Francesco Maria Piave efter Shakespeare (sv. övers, av C. W. A. Strandberg), uppf. f. f. g. i Florens 14/3 1847, i Stockholm 29/4 1852. Mac Dowell [däu-], Edward Alexander, 1861—1908, nordamerikansk kompositör, studerade pianospel hos Teresa Carreno i New York, från 1876 hos Marmontel och Savard i Paris, senare hos Lebert i Stuttgart och L. Ehlert i Wiesbaden samt komposition hos J. Raff i Frankfurt a/M., blev 1881 pianolärare vid konservatoriet i Darmstadt, 1887 i Wiesbaden, verkade från 1888 i Boston och var 1895—1904 professor i musik vid Columbiauniversitetet och ledare för Mendelssohn Glee-Club i New York. M. D. sökte att på den nordiska och engelska romantikens grund och delvis med inhemsk melodik (efterbild-ning av indian- och am. negermelodier) skapa en nationell nordamerikansk stil. Han var en finstämd lyriker och saknade inte personlig egen art även om denna var besläktad med Griegs, Elgars och schumannianer-nas. Han skrev orkesterverk (symfoniska dikter och sviter), 2 pianokonserter op. 15 och 23, 4 üianosonater (Sonata tragica op. 45, /S. eroica op. 50, Norse op. 57 och Keltic op. 59) och talrika karaktärsstycken för piano (Woodland Sketches op. 51, Sea Pieces op. 55, Fireside Tales op. 61, New-England-Idyls op. 62), körverk och sånger med piano. Han har även givit ut Oritical and Historical Essays (2 uppl. 1931) och Verses (1908). -—• Litt.: I. Fr. Cooke, E. M. (1928); I. F. Porte, A great american tone poet: E. M. D. (1921), El. Fry Page, E. M. D. (1911); Anita Browne, A mosaic of muses of the M. D.-club of New York (1930). Machaut, G u i 11 a u m e de, 1300 —1377, diktare och musiker, den franska ars novas störste mästare, ”den siste trubaduren”, klerk hos Johan av Luxemburg, Johan av Norman-die och hos den franske konungen