699 Luttabulaturerna—Läderlappen 700 böjd stränglåda, förekom i sina grunddrag liknande den nuvarande l.-n redan i det gamla Egypten och torde ha införts av araberna i Spanien och pä Sicilien under medeltiden. L.-n var under 1400—1600-talen modeinstrumentet och förekom både som solo-, ackompanjemangs- och ensembleinstrument (tillsammans med stor-lutor av olika typer: arciliuto, *teorb, chitarrone etc.). Medan gitarren i våra dagar åter kommit till heders som solo- och ensembleinstrument, är l.-ns roll numera så gott som helt bunden vid beledsagningen av sällskapsvisan. — L.-n har noterats dels med tabulaturer (it. med siffror, fra. med bokstäver och ty. med kombinerad siffer- och bokstavsskrift) dels som gitarren i violinklav på ett system och oktaven högre än den klingar. — L i 11.: I. Engel, Die Instrumentalformen in der Lautenmusik des 16. Jahrhunderts (1915), L. de la Lau-rencie, Les luthistes (Musiciens célèb-res, 1928), T. Norlind, Den svenska l:n (STM årg. 17 1935). Utgåvor för luta: G. Morphy, Les luthistes espag-noles du XVIe siècle (2 bd 1902, DTÖ 18, 2 och 25, 2). Luttabulaturerna utbildades något olika i skilda delar av Europa, men i samtliga former utgick man från luthalsens greppband med instrumentets däröver belägna strängar för att angiva handens grepp på gripbrädan. Den tyska tabulaturen benämnde de 5 lösa strängarnas ton med siffrorna 1, 2, 3, 4, 5, första bandets toner med a, b, c, d, e, andra bandets med f, g, h, i, k etc., den franska tabulaturen benämnde lösa strängarna med bokstaven a och den italienska med siffran 0, gällande alla strängar, i båda fallen följde sedan tonerna halvtonsvis från band till band utefter strängen (första bandets toner betecknades b resp. 1, andra bandets c resp. 2 etc.). I tysk tabulatur skrevs grepptecknen i rad efter varandra och stämmorna partiturmässigt under varandra, i fransk och italiensk däremot på ett linjesystem, som återgav lutans be-strängning på gripbrädan, varvid det italienska systemet egendomligt nog förläde den lägsta lutsträngen överst och den högst stämda underst. På dess stränglinjer skrevs bokstäver i den franska och siffror i den italienska. — För att kunna tyda 1. fordras alltså att man känner instrumentets stämning, vilken kunde växla. En vanlig lutstämning var d—g—h—e1—a1. Luzza'to, Vanda, f. 1920, italiensk violinist, studerade vid kungl. konservatoriet i Milano, där hon erhöll diplom vid 12 års ålder, var senare elev för J. Hubay vid Lisztakade-min i Budapest, förvärvade där konsertdiplom men hade redan tidigare blivit första pristagare vid en internationell violinisttävling med 300 deltagare i Wien. Både som underbarn och som fullmogen konstnär har hon turnerat i de flesta länder i Europa (i Sverige 1941). Lübeck, Vincent, 1654—1740, nordtysk organist och komponist, verkade 1674—-1701 som organist i Stade och från 1702 till sin död i Hamburg, var även ryktbar som orgellärare. Som tonsättare står han nära Buxtehudes stil. Av hans verk finns bevarade 7 större orgelstycken, 3 kantater och en Clavierübung, vilka utgavs i en samlingsupplaga av G. Harms 1921. Lydisk kyrkoton, 1. kyrkotonart, har ingen av koralerna i svenska koralboken av 1939, däremot i svenska koralboken av 1921 en, nämligen nr 29 a. Se vidare Kyrkoton och Kyrkotonart. Lyra, liten kithara, spelades med plektron. Se aven L i r a. Lyragitarr, under 1700-talet en damgitarr, som till sin yttre byggnad anslöt sig till den antika kitharan. — Lit t.: D. Fryklund, Studier över l.-en (STM år. 9 1927). Låglandet (Tiefland), opera av E. d’Albert, texten av Rudolf Lothar efter Angel Guimera (sv. övers, av Sven Nyblom), uppf. f. f. g. i Prag 15/11 1903, i Stockholm 9/10 1908. Låt, folklig instrumental melodi. Låtpipa, en liten ^blockflöjt, som i Hälsingland, Dalarna och Norrland förekommer som vall-låtsinstrument. Läderlappen (Die Fledermaus), operett av Joh. Strauss d. y., texten (efter H. Meilhac och L. Halévy) av C. Haeffner och R. Genée (sv. övers, av E. Wallmark), uppf. f. f. g. i Wien